Man vet ganska lite om de tidiga germanska bosättningarna - av förståeliga skäl, då de ej hade några statsformer utan varo löst sammanhängande stammar som i viss mån flyttade runt relativt vagabondiskt. Men man tror att de som etnisk grupp bildades i Nord- og Mellaneuropa under 500-talet f.kr. samt framöver. När de först försökte expandera sitt område så satte de romerska besättningarna stopp för det och efter det att romarna hade tagit Gallien så försökte romarna göra floden Elbe till gräns emellan de olika folken. Men detta misslyckades då germanerna vann ett slag år 9 och gränserna förlades istället längs Donau samt Rhen. Direkt efter detta försökte germanerna bilda förbund och det bildades två stycken relativt stora sådana, men dessa kunde icke hålla ihop och föll därför sönder redan på 20-talet. Flera olika stammar eller folk uppstod under de följande århundradena för att lika snabbt försvinna ur historien – germanerna levde allstå i de flesta fallen under till synes lösa stamförhållanden som kanske främst går att jämföra med krigar- samt rövarband. Men vissa var således mer motståndskraftiga och gjorde speciellt under folkvandringstiden, som varade omkring 370-600, stora landvinningar tagandes över markområden uppförandes nya riken när det Västromerska riket föll ihop, delvis som följd utav dessa. De flesta av dessa riken föllo ehuru inom en snar framtid osså samman och den germanska befolkningen assimilerades med den inhemska befolkningen och speciellt med den romerska kulturen. De germanska folken och dess kultur hann ehuruväl påverka både kultur och folk i sådan mån att denna påverkan syntes änna in i medeltiden - men å andra sidan så synes ju den romerska påverkan än idag. På östfronten kommo slaverna og togo över de germanska områdena under 500-talet eller kanske något tidigare. Germanerna levde givetvis kvar i de områden som de än levo i, d.v.s. i exempelvis Saxland, Anglen og Jutland, med ‘viss’ förödansfull expansion, för andra folkslag og språkgrupper, vid senare tillfällen.
Faktum är att det enbart är ett äldre germanskt tungomål som är relativt väl känt och det är gotiska och folket som talade gotiska benämnes vanligtvis således goter. Enligt den romersk-gotiske samt välkända historikern Iordanes / Jordanes så varde goternas ursprungsområde här i Skandinavien, men detta hava man aldrig kunnat bevisa og man vet således ej varifrån de kommo ifrån från början. Men enligt bland annat Tacitus så levde goterna på 100-talet vid Wisłas mynning som ligger i Danzigbukten, men de företogo sig då en emigration till Svarta havets kuster i norr samt åt väster. De bildade inget enhetligt rike där, utan området bestod av olika hövdingadömen, de angrep romarna vid flera tillfällen, men misslyckades då romarna besegrade goterna, men ändock avsteg området Dacia, nuvarande Rumänien samt Moldavien, till dem på 270-talet. De som levde i Dacia benämndes tervingi eller vesi, detta bleve då senare visigothi, ‘tervingi’ kan betyda ‘skogsfolk’, då ‘träd’ på gotiska benämndes triu, ‘vesi’ är antagligen epitetet ‘de goda, de ädla’, de som bodde öster om detta område, i dagens Ukraina, fick namnet greutungi eller ostrogothi, där ‘greutungi’ antagligen betyder ‘de som bor på stäpperna’, emedans ‘ostrogothi’ betyder ‘den uppgående solens goter’. Att kalla dem väst- och östgoter är rent felaktigt och ursprunget till denna felaktighet är så vitt vi vetom Cassiodorus.
Om vi kort återgår till geografin så verkar det nästan som om det var floden Dnjestr som skiljde dem åt på samma sätt som det nästintill är gällande ifråga om dagens riksgränser. På 300-talet blev de utsatta för missionsverksamhet och den berömda Codex Argentus / Silverbiblen skrevs ned i Ravenna. Under folkvandringstiden så migrerade goterna vidare västerut då hunnerna började expandera tagandes över gamla romerska områden samt där skapandes egna riken som bestodo några hundra jeeran in i tiden, men tyvärr så assimilerades de relativt snabbt med de omgivande befolkningarna och romaniserades därmed i de flesta fall och språket/n försvann. Alla goter emigrerade däremot icke och Gothi minores i Thrakien samt Krimgoter på Krim fanns kvar. Krimgoter överlevde långt längre än sina fränder och de assimilerades inte bort språkligt, kulturellt eller religiöst förrän under 1700-talet då de bleve troende muslimer samt anammade omgivningens tungomål - det är extra tragiskt att det enda östgermanska målet som fanns kvar dog ut i en sådan här sen tid. Ända fram till omkring 1200 finns det belagt att de hade sin egen kristne biskop. Före avdagandet skedde så fick vi lite nedkommet i historien genom Busbecqs försorg, Busbecq som var en flämsk ambassadör befann sig i İstanbul emellan 1560-1562 och där plitade han ner strax över 60 ord från tu krimare, olika karaktäristika som d i ada ‘ägg’ belägger ett gotiskt ursprung. Det finns klara källkritiska synvinklar angående Busbecqs material, men man har i alla fall funnit att det finns klara lingvistiska skillnader emellan denna krimgotiska samt Silverbiblens språk, hvilket gör att man konkluderat att krimgotiskan ej bör vara en direkt efterkommande till Wulfilas gotiska, utan kanske istället utgör en sentida kvarleva utav ostrogotiskan, hvilket ju förövrigt även passar in med de geografiska förhållandena. Busbecq har också gjort sig känd genom att vara den första att sända tulpanlökar till Europa från Turkiet.
Språkligt sett så är gotiskan av stort värde för den komparativa språkforskningen samt då självklart för den som har germansk inriktning, då det är det enda gamla tungomålet som är väl känt av nutida forskare. Det var antagligen samma person som översatte biblen till gotiska som skapade det gotiska alfabetet - biskop Wulfila. Han använde sig främst av det helleniska alfabetet, ehuru med klara inslag av det latinska, men nyttjade även futharken för komplettering, man vete genom fåtaliga bevarelser att runskriften var känd hos goterna, hvilket pekar på en nordeuropeisk härkomst. Wulfila hade troligen en gotisk far, men en grekisk moder, hans namn betyder ‘lilla vargen, vargungen’.
Dagens och äldre forskare haver länge försökt påvisa ett nära släktskap emellan gotiskan samt de nordiska tungomålen och det finnes många likheter, men även vissa olikheter, och ett slutgiligt svar är att vänta på - att likheter existerar äro heller kanske icke så konstigt då de nordiska målen hör till den germanska språkgruppen. En likhet som kan påpekas är exempelvis -na-suffixet som används i en kohativ klassifiering, till exempel gotiskans fullnan samt fornnordiskans fullna - fullna går fortfarande att använda i svenskan även om det vid vissa tillfällen kanske ändrat betydelse lite, åtminstone i vissa geospråkliga mål. Några av de allt färre faktumen som talar för ett nordiskt Urheimat för goterna är namnen på toponymerna Gotland, Öst- och Västgötaland og det götiska folket som bodde emellan skåningarna samt svearna i Sverige, samt sist, men icke minst, det gutniska språket som talas på Gotland och som enligt vissa, mest föråldriga, teorier kan knytas till gotiskan speciellt genom likheter som kan skönjas inom ordförrådets domän, ehuru troligtvis arkaiska ordelement som blivit kvar. Påven Gregorius VII var den första att 1081 använda termen wisi-gothi för Sveriges west-götar.
I en mening så äro teorierna rätt och det är att termerna ‘götar’, ‘gutar’ samt ‘goter’ hava samma etymologiska ursprung där roten *geut- / gaut- / gut- betyder ‘den som utgjuter’, hvilket enligt en teori åsyftar på ‘man’ då mannen utgjuter sädesvätska; och enligt en annan mindre sexistisk teori så betyder det ‘de som bor där vatten utgjutes’, d.v.s. kanske vid Wisłas mynning eller någon annanstans, kanske i Skandinavien. Det bör även påpekas att bara för att namnen på folken är av samma härkomst, så betyder givetvis icke det att folken är närastående varandra, exempelvis så fanns det antagligen i fornsaxiskan ett ord, gēat, av samma ursprung med betydelsen ‘vattendrag’ eller dylikt då ortnamn tyder på detta.
Å andra sidan är det sant att gotiskan ligger närmast de östnordiska språken jämfört med de andra germanska språken. Eftersom Tacitus även nämnde att goterna bodde vid Gedania / Danzigbukten så finnes en klar geografisk kontinuitet över till både Gotland og Götaland, det har troligtvis bott samma folk på båda sidor sjön, invandringen till Skandinavien kan helt enkelt vad anbelanger överlagsamt götarna og gutarna hava skett härifrån, ej tvärtom.
