5 nov. 2017

Castello Landi





Castell Landi
di paradís

nepíšaaš naatta memian
antuhsaaš luúlu

borgad väl uppe i skyn
tassar längs moln

vandrandes soft
omslutandes berg

céleste nouvellique
sakral smak av divinité

dimmohetens sfär

paradiset, nås
upp tornar du












~

22 okt. 2017

Min musa Maria


att vara i dina armars hamn
känns för mig, att va

i Marias heliga famn














~

8 okt. 2017

Martyrdöden


sagum ungmánni
atten i med eldhåg i kynnet
blodvittnesdöden fäga
så att till Valhall farið kan

med valkyrierna
man må undir þaki svæfí

ljufvliga stunder komo skall













~

17 sep. 2017

Wildering


nature is free, wild
so is too the erotic passion

as it might be, a divine right
for You, as it be















~

3 sep. 2017

Etruskerna i Etrurien



Etruskerna och deras ursprung är antagligen det mest omdebatterade spörsmålet i Medelhavsregionens antika historia - frågan ifråga har debatterats ända från romartiden intill våra dagar och kommer antagligen att diskuteras långt in i framtiden om man ej finner något nytt mer klargörande bevis, så att historien får ett någorlunda tillförlitligt samt slutgiltigt svar.

Etruskologins moderna grundare var skotten Thomas Dempster som var verksam i Pisa och skrev ett verk om sju volymer, De Etruria Regale, utifrån den antika litteraturen, under 1600-talet, samlingen trycktes ehuru ej förrän 1723. Han kom fram till att det var etruskerna och inte romarna som lade grunden till den antika civilisationen i Italien. Denna tes blev givetvis populär i gamla etruskstäder, exempelvis i Cortona som redan 1726 instiftade en akademi för etruskologi - sedan dess har det varit en av de livligaste vetenskapliga disciplinerna. En av antika Roms största och mäktigaste släkter, en gentes originarie, gens Cornelia, ursprungligen antagligen det etruskiska Cossus, är enligt vissa bevis likväl av klar etruskisk börd, familjen finnes för övrigt kvar än idag via den venezianska patricierätten Cornèr / Cornaro.

Etruskernas civilisation växte fram omkring 700 f.kr. i Etrurien - och om frågan om ursprunget enbart hade varit en arkeologisk fråga, så hade den häri varit besvarad eftersom väldigt klara materiella likheter finns i denna tidiga etruskiska kultur samt den sena villanoviska kulturen, og etruskerna skulle ur denna synvinkel mycket väl hava kunnat utvecklats ifrån denna kultur. Även den geografiska aspekten skulle kunna sammankoppla de olika kulturerna, då etruskerna i mångt som mycket ockuperade samma områden som den villanoviska kulturen - vissa vill gå så långt som att helt enkelt benämna den villanoviska kulturen som en protoetruskisk kultur, men detta bygger enbart på antaganden; men man kan givetvis mycket väl kalla det en preetruskisk kultur om man så vill. Den största anledningen till detta är givetvis att den etnicitetsbenämning man har på folket främst vilar på språket, etruskiskan, och språk bevaras inte arkeologiskt om det ej skrives ned - hvilket det då icke gjordes i den villanoviska kulturen. Men det är ändå troligt att den villanoviska kulturen, varit etruskisk.

Etruskerna har fått heta olika saker hos olika folk, de själva kallade Etrurien och områden de bebodde för Rasenna samt det etruskiska folket för raśna, romarna kallade dem ibland, oftast i poesi, lydier men oftast tuscier, och hellenerna ville gärna benämna dem som tyrrhenier - några av dessa namns förklaringar kommer att dyka upp i nedanstående text. Vi borde egentligen benämna dem med det namn de själva satte på sig, men här göres ej detta med anledning utav samma befängda anledningar som många andra bortförklarar detta med, det vill säge, vanan, og så vidare.

Det etruskiska området varierade i vidd fram tills det att Rom, på etruskiska Ruma-, hade lyckats underkuva hela Etrurien jeeran 280 f.kr. - men revolter gentemot den romerska överhögheten förekom ehuru även efter detta. En av de större anledningarna som man kan tänka sig till varför etruskerna ej klarade av att motstå romarnas krigsmakt, är att de i likhet med hellenerna varo uppdelade på enskilda stadsstyren, hvilka icke kommo för sig att samarbeta i någon nämnvärd grad för att motarbeta romarnas framsteg. De hade i och för säg en närstående kultur men de hade diversata politiska kulturer ungefär som dagens kvarvarande stadsstater ~ ‘stad’ heter förövrigt śpur. Man hade visserligen ett samarbete emellan de tolv största, eller viktigaste städerna, antika författare kallade detta samarbete dodecapolis eller duodecim populi, under den senetruskiska ock också romerska tiden utökades de till femton, men detta dodecapoliska samarbete gick ut på att samordna samt arrangera religiösa högtidligheter samt sporter/spel, och var alltså ingen politisk eller militär samarbetsform - hvilka som medverkade i detta samarbete var ej ens det kontinuerligt, utan det förändrades genom tiderna. Dessa möttes årligen (avilχva-; det etruskiska året var tiodelat) i Voltumna, Fanum Viltumnae, nära Volsinii. Vissa städer har ehuru åtminstone temporärt haft ett politiskt samarbete, men det verkar inte som om de i någon större grad släppte på sin suveränitet. Man kan spekulera kring om det verkligen var just tolv städer, men detta kunnom vi förutsätta då de antika skrifterna förtäljer detta, men man bör även hava i åtanke att etruskerna hade omfattande kontakter med Jonien og där funnos ju en liga bestående utav just tolv städer likaså, senare under romersk tid så haver man istället sagt att etruskerna bestodo utav femton folk. Servius nämner att Etruria hade tolv lucumones, ‘kungar’, där en skall ha varit ståendes över de andra, Livius framför att de tolv folken valde denna kung - denna storkung hade antagligen inga större maktbefogenheter förutom kanske på det religösa området. Dennes titel var, åtminstone vid slutet av femte århundradet, sacerdos. Även om vissa överstadsstatliga element fanns, bland annat då en ceremoniell kungamakt, eller kejsarmakt om man vill särställa denna ifrån de övriga kungarna, så var de olika rikena suveräna havandes något differata kulturer.

Före romarnas maktherravälde, så varde det etruskerna som varo herrarna på Medelhavet, österut som västerut. Hellenerna kallade dem pirater, men det var nog mest med anledning utav avundsjuka, då hellenerna även ville ha herraväldet i etruskernas maktsfär och konkurrensen var såtillvida hård. Etruskerna var nog ej värre än andra - men de blevo legendariska för sin sjösliga kunnighet - dessutom så varde nog piratverksamhet en ganska vanlig företeelse i Medelhavets antika vatten. Bland annat så skall etruskerna tillsammans med pelasgierna ha stulit Heras staty på Samos, etruskerna, eller rättare sagt tyrrheniska pirater, skola ha kidnappat en gud, men även hava erövrat Athen samt koloniserat Korsika, Sardinien, Sicilien, de Baleariska öarna, västkusten i Spanien, med mera, og sidst, men ej mindst, givetvis en ö i Atlanten - vi alla vetom hvilken detta antagligtvis vara. Det man med säkerhet vete äro ehuruväl att etruskerna haft omfattande handelskontakter med stora delar av medelhavsområdet och det torde ju givetvis ej enbart vara hellener og fenicier som skött sjökontakterna emellan de olika destinationerna, etruskerna fick bland annat objekt og motiv från öst, hellenerna, Sardinien samt från fenicierna, men man haver även hittat etruskiska ting i västra Spanien, södra Frankrike, på Sardinien, Sicilien, i Nordafrika, Hellas, Mindre Asien, på Cypern samt runt i övrigt omkring - man var en globaliserad kultur i den bemärkelsen att man hade kontakter med de områden som man kände till. Det verkar osså som om etruskerna köpte in mer än vad de sålde, om man skall gå efter de arkeologiska lämningarna, men detta beror antagligen på att de till stor del var råvaruproducenter och sålde obearbetad metall från etruskiska minor, bland annat koppar och järn, men köpte in färdiga varor, hvilka således finns bevarat i materialet.

Rom självt löd under etruskisk hatt från 616-510 f.kr. - av den tarquiniska kungaätten, enligt romersk förtäljning, det var under denna tid som ovannämnda Cossus ävenledes antagligen kom till Ruma. Den första etruskiska kungen av Rom hette just enligt de latinska källorna Lucius Tarquinius och det latinskklingande Tarquinii, på etruskiska Tarchuna, var just namnet på en av de mäktigaste etruskiska städerna; namnet för ‘kung’ på etruskiska är lucumo / lauχume / lauχme / luχume, hvilket kan betyda att den nedkomna beteckningens egentliga betydelse hvar ‘Kungen av, eller från, Tarquinii’, men att detta sedan blev naturaliserat som ett namn. Etruskerna var de första att vara nära att ena den italiska halvön från Alperna ned till Magna Graecia - detta är någonting som Livius har påtalat. Det bör då tilläggas att det ej var den politiska strukturen som var nära att ena halvön utan snarare den etrusiska kulturen. Hursomhelst, så underkuvades Etrurien successivt utav romarna, med början med staden Veii, den rikaste utav de etruskiska, som tribunus militum Aulus Cornelius Cossus anföll samt dödade den etrusiska kungen Larth Tulumnes / Lars Tolumnius år 437 f.kr.

Efter det att romarna, samt andra som även de varo delaktiga i destrueringen av Etrurien, hade erövrat området, så förtryckte dessa etruskerna på samma sätt som många moderna stater har gjort eller gör emot sina minoritetsbefolkningar. Man genomförde en kraftig romanisering av Etrurien – bland annat så understödde man romerska bosättningar på etruskisk mark samt undertryckte tungomålet till den grad att när kejsar Claudius skulle skriva etruskernas historia någon gång efter år noll, så kunde han ej hitta en endaste levande själ som var kunnig i detta språk, detta även om uppgifterna om språkets tidsmässiga utdagelse varierar något - men däremot så haver den etruskiska kulturen haft ett väldigt stort inflytande på den romerska, allt från arkitektur till alfabet. Till exempel så kan man uppmärksamma att flertalet av de senare genom romarna välkända gudomar har identiska eller liknande namn hos etruskerna, nämnbara äro Maris för ‘Mars’, Selvan för ‘Silvanus’, Uni för ‘Juno’, Neθun för ‘Neptunus’, Satre för ‘Saturnus’ samt Menerva för ‘Minerva’, hvilket givetvis visar hur tät kontakt folken hade. Vi hade säkerligen vetat mer om detta förhållande om de viktiga skrifterna som neoplatonikern Cornelius Labeo, runt 200-talet, författade om etruskisk-romersk religionshistoria hade funnits kvar.
















~

Utdrag från boken Europas tungomål.

30 juli 2017

Sakrofon


mannen skall bejaka, behaga, samt betjäna
kvinnan bör få allt hon vill, vi bör ge henne allt hon vill

det är så naturligt det kan bli
kvinnans njutning är sakrofan














~



16 juli 2017

Etruskernas ursprung


Det andra etruskiska problemet höre tätt ihop med det första, angående språkets tillhörighet till någonting contra isolationismen, då nycklen till etruskernas ursprung kan lösas med hjälp av språket och viceversa. Man trodde ett tag att man skulle kunna lösa ursprungsfrågan med hjälp av blodgruppsundersökningar i Toscana, men tyvärr så gav denna undersökning ej heller något entydigt svar.

Vissa hellener menade att etruskerna var hellener som hade koloniserat Italien under en tidig epok - detta tedde sig självklart utifrån den helleniska inställningen att det enbart var hellener som hade en förhistoria. De menade således även att romarna egentligen kom från Hellas - de var alltså inte barbarer, en menade till og med att romarna var hellener och att etruskerna var autoktona samt därmed barbarer. Men den (ö)kände helleniske historikern Herodotos haver en mer komplicerad syn och menade att etruskerna skulle ha utvandrat från Lydien i västra Anatolien under det första årtusendet f.kr. och detta skulle då kanske betyda att de möjligen ändock var indoeuropeiska, fast av anatolisk härkomst. Det öppnar för övrigt även upp kopplingen till hattiska ock kaukasiska språk som ovan binämndes. Det var ej enbart Herodotos som föreskrev en sådan historia i antiken utan det var allmänt förekommande, men det var Herodotos som gav den mest detaljerade beskrivningen av deras historia såsom de sågo den - en förfärlig liknelse som man kunde göra utifrån hellenernas synvinkel var att både etruskerna och lydierna gillade att leva luxuöst och detta var en hemsk barbarisk synd enligt de puritanska hellenerna. Han påpekade att under det lydiska styret som leddes av Atys, så bleve det en fruktansvärd hård svält i hela Lydien; han berättar vidare att lydierna försökte komma på olika lösningar kring hungerproblemet och en av lösningarna var att de skulle sysselsätta sig med någonting som skulle få befolkningen att glömma av sin hunger. De kom på att om de spenderade sin tid med olika sporter och spel så skulle denna efterlängtade glömska eller förträgning ske; de spelade hela ena dagen utan att äta och nästkommande dag så åt de utan att spela över huvudtaget - och så här höllo de på i aderton avil ~ etruskiska för ‘år’ som finns belagt över 100 gånger; avil skall det vara när det är en pågående händelse till exempel ‘han levde i sextio avil’ emedan det vid en precis händelse såsom vid ‘han dog när han var sextio avils’ tilläggs ett ‘s’. Hursom, problemen blevo bara värre och konungen beslutade då att dela in lydierna i tvenne grupper samt dra lott om hvilken grupp som skulle få stanna samt hvilka som skola emigrera. Han beslöt att han skulu vara kvar hos de som skolat stanna og hans son, som kallades Tyrrhenus, skulle vara ledare för de som hvar tvungna att bege sig därifrån. De utvalda begovo sig till Smyrna och byggde båtar samt reste iväg og efter många resruter så stannade de vid Umbria i Italien där de bosatte sig och byggde städer samt bytte namn från lydier till tyrrhenier efter ledaren - så är det berättat.

Kruxet är dock att varken det lydiska språket eller de arkeologiska lämningar som finns kvar i Lydien eller i Etrurien har några övertygande släktskapssamband och hela historien verkar vara ett helleniskt påfund - förutom en smärre sak som vi snart återkommom till. Likheterna emellan lydiska, eller lykiska och andra kända mindreasiatiska språk för den delen, och etruskiska i rötter och suffix äro ej fler, utan faktiskt färre i numerärt antal än emellan etruskiska, helleniska samt latin och man kan antagligen hänfalla åt slumpen som förklarelse, eller någon annan icke-släktskapsförklarelse, även om vissa förankrar sina kopplingar på dessa påstådda likheter.

Även om de flesta av de antika författarna höllo med om denna otroliga samt fabliska historia så fanns det vissa som inte gjorde det. Dionysios från Halikarnassos, som var en hellenisk historiker som mestadels var bosatt i Rom vid åren före Europas nuvarande tideräknings början, ansåg att etruskerna var ett folk hemmahörandes, samt ursprungligen, från Italien. Det var han som bland annat menade att etruskerna var autoktona og därmed barbarer, emedan romarna var hellener och därmed civiliserade. En företeelse som ehuru talar för Herodotos annars otrovärdiga historia om etruskernas anatoliska härkomst är faktumet att på den numera helleniska ön Lemnos / Λήμνος / Limnos som ligger nordväst om Lesbos ungefär halvvägs emellan den turkiska kusten och Athosudden, där bland annat munkrepubliken Hagion Oros, även kallat Mont Athos, ligger, så hittade man jēran 1885 i Kaminia en arkaisk stele med icke-helleniska inskriptioner på som har klara likheter med arkaisk etruskiska från 600-talet f.kr., något litet tyder även på nordetruskiska - detta har givetvis debatterats i åtskilliga volymer av forskarna och vissa nutida forskare anser att detta just är lösningen. Det är inte exakt samma språk, men det är ändock intressant att den lemnosiska skriften saknar b, d samt g i likhet med etruskiskan och man skriver till exempel aviś sialchviś om en person som är ‘av fyrtio år’, hvilket har klara likheter med etruskiskans avils machs śealchls som betyder ‘fem-och-fyrtio år gammal’. Hela uttryck, ord og ordrötter kunno jämföras genom de magra bevarelserna av lemnosiskan, men även klara likheter i ordböjningsändelser, exempelvis lemnosiskans -z, -eiz, -zi, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial et cetera mot etruskiskans -s, -eis, -si, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial. Men återigen, detta betyder ingalunda att de äro samma språk eller ens varianter av samma språk, ty flera av orden eller formerna i språken har ingen knytning till varandra. Materialet äro dogh mygedt torftigt för lemnosiskan, där endast stelen plus några inskriptionsfragment åtfinnes, och relativt torftigt för etruskiskan, hvilket ej är en bra utgångspunkt - men ändock är likheterna förbluffande och det enda mer viktförsedda argumentet för ett östligt Urheimat för etruskerna. Eller så äro det bara några sjömän som tagit sig en bit iväg, detta är i de flestas ögon mer troligt, särledes med etruskernas vidtspridda handelskontakter runtomkring Medelhavet.

De flesta anser ändock att etruskerna varo en icke-indoeuropeisk autokton etnicitet med grofast hemmahörighet på den italiska halvön, som ehuru hade ekonomiska kontakter med östra Medelhavet - men man haver ändock svårigheter med att förklara likheterna emellan etruskiskan og lemnosiskan. Det mest logiska synes vara att någon gång i den tidigetruskiska tiden så foro etrusker från den italiska halvön till ön, i kanske handelsaffärer, och antagligen så stannade åtminstone några där och kanske fick språket lov att utvecklas fritt under en eller några generationer före nedskrivning - angående etruskerna så rörde det sig alltså icke om rörelser från öst till väst utan för några av dem blev det istället en resa från väst till öst. Liknande har skett genom hela historien i alla världsdelars väderstreck.

Hursomhelst, med bland annat grund utav dessa inskriptioner hava en teori vuxit sig starkare om en preindoeuropeisk befolkning med samma kultur og tungomål över hela medelhavsområdet, eller åtminstone östra samt centrala delen som skulle ha utgjort grunden för likheterna i etruskisk-lemnosiskan; en teori är just att etruskiskan och lemnosiskan härrör från ett gemensamt protospråk och denna teori menar även att etruskerna är resultatet av en invandring från öst. En av anledningarna till att många tror att etruskiskan är ett icke-indoeuropeiskt tungomål är att det antagligen fanns andra icke-indoeuropeiska mål i området och då speciellt i västra Alperna och på Sardinien, även en hel del ord i latinet och senare i de romanska målen haver man ej kunnat analysera och man tror att de kunno hava sitt ursprung i ett substratspråk i området - men det är bara etruskiskan som vi havom explicita bevis för att det verkligen fanns och som ävenledes ej trovärdigt kunnat knytas till det indoeuropeiska språkspektrat, förutom även rätiskan norrut. Under 1700-talet växte en ny teori fram som gick ut på att etruskerna hade invandrat norrifrån, men denna teori fick inget genomslag, men även kopplingarna till räterna är nordliga. Vissa menar att etruskerna / etruskiskan, som ett preindoeuropeiskt folk / språk, är kopplade till de så kallade pelasgierna som enligt vissa skall ha bebott hela östra medelhavsområdet och som kommer nämnas smått mer under avsnittet för Hellas. Bland annat meno man att vissa toponymiska företeelser visar detta. Man har nämnt likheterna emellan staden Gyrton i Thessalien, Gortyna på Kreta, Gortynia i Makedonien, Gortys i Arkadien, Kyrton i Boetien, Croton i södra Italien, och i Etrurien åtfinns Cortona, men man måste även taga i beaktande att vissa hellenska författare, t.ex. Herodotos, anför att pelasgier bebott inte bara Hellas med Lemnos, utan även områden i Italien, men flertalet utav de antika författarna som nämner pelasgiernas vistelse i Italien berättar också åtskilligt om tyrrhenierna och många menar även att pelasgierna bodde i ett område nära etruskerna. Att etruskerna skulle vara ett från öster invandrat folk haver man även menat kunnat skönjas angående ett av de så kallade ‘sjöfolken’ som bland annat omnämns i egyptiska skrifter där man nämner ett folk vid namn Trš.w. Detta namn som återfinnes i egyptisk hieroglyfskrift visar klart att det är av icke-egyptisk härkomst, i hieroglyferna står exakt Twrwš’.w med varianterna Twrjš’w samt Twjrš.w, og stavningen förtäljer att det är en syllabisk sådan applicerad på utländska ord där halvvokalerna w, j och kanske visar på ett vokalljud, men likheterna samt jämförbarheten med Tyrs-enoi är ändock icke så slående, speciellt med den mängd analogiska former som förekommer i antika medelhavsnamn. Och även om man kunde slå fast att folken är desamma, så visar det icke om de var ett östan- eller västanfolk - även om vissa östförespråkare anser det. Det enda man får reda på genom de egyptiska nedskrivningarna är att de kom från sjöss – av medelhavsfolken vare det ej enbart etruskerna som behärskade seglarkonsten.

De saker som vi genom denna korta genomgång kan seom, äro att antingen så äro etruskerna samt lemnosierna ihopkopplade igenom en preindoeuropeisk pelasgisk befolkning, d.v.s. en prototeori, eller så vardo etruskerna autoktona till Italien, men med posibla kontakter med lemnosierna utur hvilka vissa liknelser i språk har kunnat utvecklas och det är denna teori som de flesta lutar åt samt som har mest på fötterna - den lydiska teorin är det inte allt för många som tror på även om den existerar i olika varianter, bland annat så menar några att etruskiska är ett protoanatoliskt språk. Den nordliga teorin haver ej erhuldit något genomslag som innan anmärktes, men även den kan få ett återupplivande då man numera ganska säkert kan säga att rätiska på något sätt hör ihop med etruskiskan, men å andra sidan så kan ju även detta vara ett påvisande om att det fordomdags funnits flera besläktade språk i området före indoeuropéerna anlände. En nyligen presenterad tes går ut på att lemnosiskan är ett altaiskt språk, men hur man kan komma fram till detta står antagligen skrivet i sjöstjärnorna.

Tyvärr så hava de skrifter där etruskerna själva berättar om sitt ursprung kommit bort genom historien. Det är väl känt att etrusker skrev både historiska såväl som religiösa verk på både etruskiska samt latin, men dessa är alla borta, men vi havom kännedom om dem genom att senare latinska författare refererar till dem. Ett annat känt historiskt bortfall, som redan nämnts i förbigående, är det verk om 20 volymer om etruskernas historia som kejsare Claudius skrev på helleniska och till faktahjälp kunde han mycket väl ha sin första fru, Urganilla, som kom från en fin etruskisk familj. Om något av de ovanstående verken hade bevarats för framtiden, så hade detta nu ‘mystiska’ folk kanske inte varit så mystiskt - men det är ändock icke lika mystiskt som flertalet andra folk/språk, väl att benämna i all mysteri.















~

Utdrag från boken Europas tungomål.

7 maj 2017

9 apr. 2017

Hellenismens renässans i Hellas - κλέφτες


Den moderna helleniska nationalkänslan sprang upp under 1700-talet och viljan till ett standardiserat nationalspråk ökade likväl, denna utveckling accelererade givetvis på 1820-talet då kampen mot det osmanska riket påbörjades.

Om vi backom några århundraden så fanns det i Hellas i likhet med på Sicilien grupperingar som tagit till bergen för att undgå skatter samt turkisk administration i övrigt, som kommo att kallas kléftes, og som därifrån utövat banditiska gärningar. I Grekland har de mytologiserats i robinhoodska termer med anledning av att de ofta angrep de ottomanska sändebuden varhän en kleftistisk balladisk tradition framväxte, kleptomani är ett annat anknytningsbart ord.

Till motvärn gentemot kléfteserna hyrde centraldömet in quasimilitära band, kallade armatolí, även om det var svårt att se skillnad emellan dessa samt kléfteserna, men hursomhelst så kommo dessa att spela en stor roll i frihetskampen under 1820-talet. En samtidig utveckling var att det Ottomanska rikets makt förminskades, hvilket innebar att de behövde förhandla desto mer med de europeiska grannarna hvilket betydde att de behövde tolkar, samt förhandlare, för detta ändamål, och givetvis ansåg man att hellener var bäst lämpade för detta. Dessa greker fick ett stort inflytande över Ottomaniens utrikespolitik och blev en speciell elit kallad phanariótes. Individer från denna elit bleve snart utsedda till guvernörer för olika egeiska öar och ej långt härefter utnämndes de till og med till hereditära härskare, hospodars, över de danubiska hertigdömena i Moldavien samt Valakiet, varhän grekiska hov återigen kunde framväxa.

Hellasisk kultur fick återigen ett uppsving och separata akademier grundlades i Jassy, Moldoviens huvudstad, samt i Bukarest og en del litteratur framkom från dessa territorier. I samma veva växte en köpmannaklass till sig i Turkiet, samt dess omnejd, som snabbt spredo sina tentakler över den ottomanska världen. Dessa nya eliter av grekisk börd insåg genom sitt internationella leverne att den hellasiska kulturen, den hellasiska historien och det hellasiska språket var hyllat i princip hela Europa, hvilket givetvis gjorde så att intelligentian började vända blickarna inåt till sin egen kultur og historia samt lät självförtroendet växa till sig, men det var ändock främst hellenerna som befann sig utanför det Ottomanska riket som drömde om återupprättandet utav det antika riket, emedans den grekiska eliten inom osmanernas välde befann sig väl inom det, den stora massan av hellener var dessutom illiterata, deras åsikt äro ej känd.

De joniska öarna som varit i venetiansk ägo beslagtogs ehuru av fransmännen 1797 som redan året därefter invaderade Egypten, hvilket antagligen ledde till att turkarna snabbt anordnade en allians med Ryssland. Hursomhavet så bytte de joniska öarna flaggning og övergick till att blivandes ett brittiskt protektoriat 1814. Öarna kommo härefter att bli en grogrund för frihetssträvande greker och man välkomnade i princip kléftes att komma till ön för mer praktisk handledning.

Den mer handfasta kampen för grekisk suveränitet påbörjades i början av 1820-talet, det dröjde ett antal år innan de erhöllo någon hjälp från likasinnade i Europa, men friheten var sedan att vänta.


Under 1910-talet växte landet sedan till sig med nästintill 70 % genom ockupering utav turkiska, slaviska samt albanska territorier, hvilket skapat en del av dagens minoriteter, som man som oftast ej erkänner. 1828 valdes den första presidenten in absentia, som dogh mördades anno 1831, härefter omvandlades stastchefsjobbet till att bli en monarkisk institution och jobbet erbjöds till prins Frederick Otto, andre son av kung Ludvig av Bayern, gedigna hellenofiler.











~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.