4 dec. 2017

Cossusal - An Etruscan book - Un libro etrusco - by Steve Lando


 

https://www.createspace.com/7634549


Il primo libretto moderno, poetico e religioso, scritto totalmente nella lingua etrusca

The first booklet written in the etruscan language since Etruscan times

ISBN-10: 1977792103


 












~
 

5 nov. 2017

Castello Landi





Castell Landi
di paradís

nepíšaaš naatta memian
antuhsaaš luúlu

borgad väl uppe i skyn
tassar längs moln

vandrandes soft
omslutandes berg

céleste nouvellique
sakral smak av divinité

dimmohetens sfär

paradiset, nås
upp tornar du












~

8 okt. 2017

Martyrdöden


sagum ungmánni
atten i med eldhåg i kynnet
blodvittnesdöden fäga
så att till Valhall farið kan

med valkyrierna
man må undir þaki svæfí

ljufvliga stunder komo skall













~

17 sep. 2017

Wildering


nature is free, wild
so is too the erotic passion

as it might be, a divine right
for You, as it be















~

3 sep. 2017

Etruskerna i Etrurien



Etruskerna och deras ursprung är antagligen det mest omdebatterade spörsmålet i Medelhavsregionens antika historia - frågan ifråga har debatterats ända från romartiden intill våra dagar och kommer antagligen att diskuteras långt in i framtiden om man ej finner något nytt mer klargörande bevis, så att historien får ett någorlunda tillförlitligt samt slutgiltigt svar.

Etruskologins moderna grundare var skotten Thomas Dempster som var verksam i Pisa och skrev ett verk om sju volymer, De Etruria Regale, utifrån den antika litteraturen, under 1600-talet, samlingen trycktes ehuru ej förrän 1723. Han kom fram till att det var etruskerna och inte romarna som lade grunden till den antika civilisationen i Italien. Denna tes blev givetvis populär i gamla etruskstäder, exempelvis i Cortona som redan 1726 instiftade en akademi för etruskologi - sedan dess har det varit en av de livligaste vetenskapliga disciplinerna. En av antika Roms största och mäktigaste släkter, en gentes originarie, gens Cornelia, ursprungligen antagligen det etruskiska Cossus, är enligt vissa bevis likväl av klar etruskisk börd, familjen finnes för övrigt kvar än idag via den venezianska patricierätten Cornèr / Cornaro.

Etruskernas civilisation växte fram omkring 700 f.kr. i Etrurien - och om frågan om ursprunget enbart hade varit en arkeologisk fråga, så hade den häri varit besvarad eftersom väldigt klara materiella likheter finns i denna tidiga etruskiska kultur samt den sena villanoviska kulturen, og etruskerna skulle ur denna synvinkel mycket väl hava kunnat utvecklats ifrån denna kultur. Även den geografiska aspekten skulle kunna sammankoppla de olika kulturerna, då etruskerna i mångt som mycket ockuperade samma områden som den villanoviska kulturen - vissa vill gå så långt som att helt enkelt benämna den villanoviska kulturen som en protoetruskisk kultur, men detta bygger enbart på antaganden; men man kan givetvis mycket väl kalla det en preetruskisk kultur om man så vill. Den största anledningen till detta är givetvis att den etnicitetsbenämning man har på folket främst vilar på språket, etruskiskan, och språk bevaras inte arkeologiskt om det ej skrives ned - hvilket det då icke gjordes i den villanoviska kulturen. Men det är ändå troligt att den villanoviska kulturen, varit etruskisk.

Etruskerna har fått heta olika saker hos olika folk, de själva kallade Etrurien och områden de bebodde för Rasenna samt det etruskiska folket för raśna, romarna kallade dem ibland, oftast i poesi, lydier men oftast tuscier, och hellenerna ville gärna benämna dem som tyrrhenier - några av dessa namns förklaringar kommer att dyka upp i nedanstående text. Vi borde egentligen benämna dem med det namn de själva satte på sig, men här göres ej detta med anledning utav samma befängda anledningar som många andra bortförklarar detta med, det vill säge, vanan, og så vidare.

Det etruskiska området varierade i vidd fram tills det att Rom, på etruskiska Ruma-, hade lyckats underkuva hela Etrurien jeeran 280 f.kr. - men revolter gentemot den romerska överhögheten förekom ehuru även efter detta. En av de större anledningarna som man kan tänka sig till varför etruskerna ej klarade av att motstå romarnas krigsmakt, är att de i likhet med hellenerna varo uppdelade på enskilda stadsstyren, hvilka icke kommo för sig att samarbeta i någon nämnvärd grad för att motarbeta romarnas framsteg. De hade i och för säg en närstående kultur men de hade diversata politiska kulturer ungefär som dagens kvarvarande stadsstater ~ ‘stad’ heter förövrigt śpur. Man hade visserligen ett samarbete emellan de tolv största, eller viktigaste städerna, antika författare kallade detta samarbete dodecapolis eller duodecim populi, under den senetruskiska ock också romerska tiden utökades de till femton, men detta dodecapoliska samarbete gick ut på att samordna samt arrangera religiösa högtidligheter samt sporter/spel, och var alltså ingen politisk eller militär samarbetsform - hvilka som medverkade i detta samarbete var ej ens det kontinuerligt, utan det förändrades genom tiderna. Dessa möttes årligen (avilχva-; det etruskiska året var tiodelat) i Voltumna, Fanum Viltumnae, nära Volsinii. Vissa städer har ehuru åtminstone temporärt haft ett politiskt samarbete, men det verkar inte som om de i någon större grad släppte på sin suveränitet. Man kan spekulera kring om det verkligen var just tolv städer, men detta kunnom vi förutsätta då de antika skrifterna förtäljer detta, men man bör även hava i åtanke att etruskerna hade omfattande kontakter med Jonien og där funnos ju en liga bestående utav just tolv städer likaså, senare under romersk tid så haver man istället sagt att etruskerna bestodo utav femton folk. Servius nämner att Etruria hade tolv lucumones, ‘kungar’, där en skall ha varit ståendes över de andra, Livius framför att de tolv folken valde denna kung - denna storkung hade antagligen inga större maktbefogenheter förutom kanske på det religösa området. Dennes titel var, åtminstone vid slutet av femte århundradet, sacerdos. Även om vissa överstadsstatliga element fanns, bland annat då en ceremoniell kungamakt, eller kejsarmakt om man vill särställa denna ifrån de övriga kungarna, så var de olika rikena suveräna havandes något differata kulturer.

Före romarnas maktherravälde, så varde det etruskerna som varo herrarna på Medelhavet, österut som västerut. Hellenerna kallade dem pirater, men det var nog mest med anledning utav avundsjuka, då hellenerna även ville ha herraväldet i etruskernas maktsfär och konkurrensen var såtillvida hård. Etruskerna var nog ej värre än andra - men de blevo legendariska för sin sjösliga kunnighet - dessutom så varde nog piratverksamhet en ganska vanlig företeelse i Medelhavets antika vatten. Bland annat så skall etruskerna tillsammans med pelasgierna ha stulit Heras staty på Samos, etruskerna, eller rättare sagt tyrrheniska pirater, skola ha kidnappat en gud, men även hava erövrat Athen samt koloniserat Korsika, Sardinien, Sicilien, de Baleariska öarna, västkusten i Spanien, med mera, og sidst, men ej mindst, givetvis en ö i Atlanten - vi alla vetom hvilken detta antagligtvis vara. Det man med säkerhet vete äro ehuruväl att etruskerna haft omfattande handelskontakter med stora delar av medelhavsområdet och det torde ju givetvis ej enbart vara hellener og fenicier som skött sjökontakterna emellan de olika destinationerna, etruskerna fick bland annat objekt og motiv från öst, hellenerna, Sardinien samt från fenicierna, men man haver även hittat etruskiska ting i västra Spanien, södra Frankrike, på Sardinien, Sicilien, i Nordafrika, Hellas, Mindre Asien, på Cypern samt runt i övrigt omkring - man var en globaliserad kultur i den bemärkelsen att man hade kontakter med de områden som man kände till. Det verkar osså som om etruskerna köpte in mer än vad de sålde, om man skall gå efter de arkeologiska lämningarna, men detta beror antagligen på att de till stor del var råvaruproducenter och sålde obearbetad metall från etruskiska minor, bland annat koppar och järn, men köpte in färdiga varor, hvilka således finns bevarat i materialet.

Rom självt löd under etruskisk hatt från 616-510 f.kr. - av den tarquiniska kungaätten, enligt romersk förtäljning, det var under denna tid som ovannämnda Cossus ävenledes antagligen kom till Ruma. Den första etruskiska kungen av Rom hette just enligt de latinska källorna Lucius Tarquinius och det latinskklingande Tarquinii, på etruskiska Tarchuna, var just namnet på en av de mäktigaste etruskiska städerna; namnet för ‘kung’ på etruskiska är lucumo / lauχume / lauχme / luχume, hvilket kan betyda att den nedkomna beteckningens egentliga betydelse hvar ‘Kungen av, eller från, Tarquinii’, men att detta sedan blev naturaliserat som ett namn. Etruskerna var de första att vara nära att ena den italiska halvön från Alperna ned till Magna Graecia - detta är någonting som Livius har påtalat. Det bör då tilläggas att det ej var den politiska strukturen som var nära att ena halvön utan snarare den etrusiska kulturen. Hursomhelst, så underkuvades Etrurien successivt utav romarna, med början med staden Veii, den rikaste utav de etruskiska, som tribunus militum Aulus Cornelius Cossus anföll samt dödade den etrusiska kungen Larth Tulumnes / Lars Tolumnius år 437 f.kr.

Efter det att romarna, samt andra som även de varo delaktiga i destrueringen av Etrurien, hade erövrat området, så förtryckte dessa etruskerna på samma sätt som många moderna stater har gjort eller gör emot sina minoritetsbefolkningar. Man genomförde en kraftig romanisering av Etrurien – bland annat så understödde man romerska bosättningar på etruskisk mark samt undertryckte tungomålet till den grad att när kejsar Claudius skulle skriva etruskernas historia någon gång efter år noll, så kunde han ej hitta en endaste levande själ som var kunnig i detta språk, detta även om uppgifterna om språkets tidsmässiga utdagelse varierar något - men däremot så haver den etruskiska kulturen haft ett väldigt stort inflytande på den romerska, allt från arkitektur till alfabet. Till exempel så kan man uppmärksamma att flertalet av de senare genom romarna välkända gudomar har identiska eller liknande namn hos etruskerna, nämnbara äro Maris för ‘Mars’, Selvan för ‘Silvanus’, Uni för ‘Juno’, Neθun för ‘Neptunus’, Satre för ‘Saturnus’ samt Menerva för ‘Minerva’, hvilket givetvis visar hur tät kontakt folken hade. Vi hade säkerligen vetat mer om detta förhållande om de viktiga skrifterna som neoplatonikern Cornelius Labeo, runt 200-talet, författade om etruskisk-romersk religionshistoria hade funnits kvar.
















~

Utdrag från boken Europas tungomål.