21 juni 2014

Felis silvestris catus - Tamkatten en vildkatt på besök




Katten har till skillnad från exempelvis hunden inte domesticeras på så sätt att den utvecklats, dompterats från en vild art, i hundens fall vargen, för att bli en egen ny art djur, tämjd utav människan. Den domesticerade katten har ej ändrat sitt sinne, sitt kynne, sitt beteende, eller sin fysik eller biologi i förhållande till den vildkattsras den ännu tillhör, skillnaden emellan en ‘vild katt’ och en ‘tamkatt’ är allena den att den sistnämnda är människovan, emedans mer vilda katter ställer sig avogt inställd till att hava nära kontakt med vår art, utav den enkla anledningen att katter äro rovdjur og därmed instinktvis extremt vaksamma mot alla former utav andra former utav liv, som äro större än dem själva, eller på annat vis kan utgöra en fara för deras liv og lem. Detta är således ett normalt skyggt beteende som kan avtränas antingen via att en katt i späd ålder vänjes vid människor eller att man genom extensiv tålmodigt verkande giver katten positiv respons, i form av föda og kel, så att en tillitenskap framväxer. Katter som utstått negativ respons utav människohand må ånyo tillgivas via tålmodig positivisering. Ett rovdjurs litenskap kommer sig ehuru ej enkelt.

Det är detta som är den viktigaste basala skillnaden emellan en katt ock en hund, en hund är en art som människan tagit sig till framavlandes från ett tidigare vargstadium emedans katten i sin vilda form självmant flyttat in till mänskliga bosättningar när människan började bo urbant då de märkte att det ofta fanns gott om föda i form av gnagare og annat i närheten utav människor, katten äro heller inget flockdjur även om den ibland eller ofta kan bo i grupp. Denna inflyttning hände för 10 000 år sedan og händer än idag, då gränsen emellan domesticerad katt og vildkatt är sublim, överallt ock även i dess ursprungsområde i Mellanösterns städer. Människor insåg antagligen snabbt fördelen med att hava de små rovdjuren nära till hands varvid en symbiotisk artsutveckling toges vid, men det är icke katten som ändrat sig i förhållande till människan utan det är människan som fått vara så god att ändra sig för att det bättre skall passa katten. Annars pyser den.

När man pratar om förvildade katter så röre det sig således om människoovana katter, katter som antingen äro födda i det vilda, eller som förvildats på så sätt att de utav olika anledningar ej längre lever i ett hem där även människor bor. Förvildade katter kunnandes ställa till stora problem i ekologin om de varandes i en kontext där de normalt icke skulle finnas, exempelvis i Australien där de verkar ha funnits sedan 1400-talet, flera århundraden innan européerna kom dit införandes katter från Europa, på många öar, på antarktiska öar, og så vidare, där de kunna utgjöra stora hot mot lokalt annat djurliv, men på övriga ställen så utgöro vilda katter ett normalt inslag i naturen, oavsett om de är ‘förvildade’ eller ‘vilda’.

Tamkatten Felis silvestris catus är en underart men fullt kongruent og kopulent med vildkatten Felis silvestris med direkt härstamning från nordafrikansk vildkatt Felis silvestris lybica hvilket DNA förtäljer. Fastän dess nordafrikanska härstamning är djurarten högt adaptibel og överlever exempelvis i det vilda i antarktiska områden sedan slutet av 1800-talet, förhoppningsvis har man lyckats i sina strävanden att plocka bort arten från denna plats då den ej alls höre hemma där samt destruerar lokalt djurliv hårt. Katter klarar eljes av att bebo alla möjliga slags habitat samt klimatzoner, i skogar, savanner, öknar, tundra, kustland, inland, jordbruksland, våtmarker samt, absolut, urbant land.

Den ‘domesticerade’ katten härrör således från den nordafrikanska vildkatten hvilken är en art som är väldigt närstående den europeiska vildkatten, Felis silvestris silvestris, alla vildkattsarter äro väldigt närstående varandra og det råder stor konfushet kring huru de skall indelas. De europeiska og nordafrikanska vildkatterna kunno para sig med varandra, så även de domesticerade, og inga klara gränser finnes emellan arterna, eller raserna. I de rena formerna hava man dock märkt att de europeiska vildkatterna äro långt svårare att tämja, även om de tages i späd ålder, emedans de nordafrikanska enklare tämjes. Hvilket antagligen ligger till grund för att det var dessa som kommit att bli människans följe.

Hela Europa, inklusive Skandinavien, utgör naturligt habitat för den europeiska vildkatten varhän ej förvånande äro att förvildade exemplar utav den domesticerade katten, d.v.s. den nordafrikanska vildkatten, klarar sig likt ypperligt att överleva samt framleva utan mänsklig involvering.

Det utgör således inget kattsligt problem att tamkatter, eller ’huskatter’, går utan mänskligt hus, eller mänskligt hem, utan de överleva hur bra som helst utan mänsklig strukturerad hjälp og utgör ett naturligt inslag i våran ekologi, både i stad som på land, i skog som vid kust. Att som svenska staten gör, via Länsstyrelserna, fatta beslut om avskjutning eller avlivning utav hemlösa katter är således starkt verklighetsfrämmande samt djurfientligt gentemot ett djur som naturligt höre hemma i Sveriges natur, samt som på ett ypperligt vis klarar sig utan mänsklig övervakning.

Bryr man sig om att enskilda katter, eller exempelvis såkallade sommarkatter, far illa, hvilket naturligtvis många gör bland vilddjuren i det vilda, naturen är sådan, särledes om de lämnas därhän som barn då de ej ännu äro utrustade för det hårda vilda livet, så bör man istället stödja öppna katthem som kan understödja katterna på ett civiliserat og öppet vis. Som Kattempel, eller sanktuarier, där katter kunne få en fristad, under fria omständigheter. Anser man att djuren äro för mångtaliga så kan man ju även exempelvis genomföra steriliseringskampanjer men att aktivt avliva dessa ståtliga djur strider helt mot djuretiska förhållanden samt vår civiliserade natur, där katten hör hemma per definition.

I övrigt, bör katterna lämnas ifred.


























~

DN

14 juni 2014

Roman


allom germanska barbarer

som lyckats ta sig till den romanska civilisationen
og det äro många

haver romaniserats tämeligen omgående, självmant


























~