Florista

ditt hjärta är av floristens

du ljusbringande blomma

fagra flamma

doftandes av den samma

~

Francique carolingien

Limburgiskan anses allämnt vara ett utav de sydnederländska språken som talas i Belgien, men erkännes nu alltmer og mer som ett eget språk, relativt väsenskilt från övrig sydnederländska såsom flamländska och brabantska. Vad avser limburgiskan så står det ej lingvistiskt klart om detta språk är att förhållas som ett lingvoancestralt lågtyskt språk såsom nederländskan, varvid man kan påstå att det limburgiska språket inte alls hör till det ‘nederländska’, det råder ehuru diffushet i detta spörsmål.

Limburgiska haver idag omkring 1,6 miljoner talare uppdelat på ett antal varianter. Det limburgiska språket platduutsj, eller thiois, benämns även som francique carolingien då det bedöms vara Karl den Stores födslomål.

Änskönt denna ärorika historik så är språket ännu ej erkänt i Belgien eller Tyskland, dock sedan år 1997 i Nederländerna.

~

Landulphi úlfhéðnar - Vargen Lando

Langobarderna hette enligt historien winnili före Frigg initierade namnbytet till de långskäggiga, etnonymen winnili bekräftas utav Codex Gothanus som förtäljer att winnilierna bodde vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket stämmer överens med det lilla vi vetom kring langobardernas lingvistiska, kulturella samt historiska känningar, till skillnad från skrönorna som sägo att langobarderna skulu härstamma från Scania. Även Cornelius Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna ock mycket i deras kultur, språk, samt övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna, men ej över Österjön till Scania, men detta kan ses som en eventuell mytisk urhemsmyt eller geografisk långbortistanmytologisering. Personligen skulle jag nog satsa på nordvästra Saxland som grundområde för etniciteten, hursomhelst, detta är ej ämnet för denna alstring.

Winnilierna skall ha splittrats i trenne grupperingar där en gruppering sökte sig till nya marker och blevo ankomna till landet Scoringa som antingen låg vid östersjökusten eller i Bardengau, vid Elbes bankar i Saxen, detta Scoringa var styrt av vandalerna. Vandalerna avkrävde winnilierna antingen tribut eller det varde krig, varhän de militanta winnilierna valde att ej betala, efter kriget omdöptes de till langobarder av gudsparet Oden, eller Godan som han heter på lombardiska, samt dennes äkta Frigg. Moderna trovärdiga teser göre istället gällande att namnet helt enkelt betyder ‘Oden’, ty Langbarðr är ett av dennes namn, det är möjligt att odinkulten vuxit sig stark hos winnilierna varhän man till slut börjat benämna sig därefter. Det är även väl att anmärka att det fanns en norvästsaxisk stam söder om Anglen vid namnet bardi, ett namn som senare komi att transfereras ned, eller uppkomma separat, via langobarderna till Bardi, i Landis principat i Padanien. En av de saxiska stammarnas uradelsätt, Lode, har även namngivit flera småorter i Bardi og dess naboskap. Vapenmärket för Lodeätten är tillikt vargtasslig.

En ytterligare eventuell koppling emellan langobarderna samt odinisk religion kan man finna i det germanskt förekomna ulfhednarna som var klädda i vargfällar samt besatta av Odens vrede slagandes som bärsärkarna men explicit nämnda som Odins speciella kämpar, med spjutet som vapen. Bärsärkarna nyttjar ju som bekant björnens dräkt, de gotiska kungarna likaså, som förövrigt den langobardiska rojala ätten Gausi säger sig härstamma ifrån.

  Lando, som är langobardiskt med gausisk-gotisk anfäderskap, hette tidigare bland annat Landulpi, varglandosarna, og var troligtvis odinister i samklang med den langobardiska tesen, även andra namn appellerar så, exempelvis Gisulf I, eller Grasulf, första lombardiska hertigen av Friulien efter invandringen från Pannonien. Senare hittar vi även en Lupus i hertiglistan, likväl är Lando / Landulpi besläktade med dessa Gisulf et al. Spjutet i dess form utav en lans har även ytterligt stor mytologisk betydelse för ätten, inklusive för langobarderna generellt, vars rojala ätt delvis hette Gungingi efter Odens lans Gungnir, hvilken lätes utgöra grunden i kröningsritualen. Kopplingen till vargtemat levde kvar och exempelvis Pandulf IV av Capua, början på 1000-talet, benämndes som varandes vargen av Abruzzi, även i hans namn synes detta. Ett av Landos äldsta vapenmärken bär trenne händer, likväl så de samättade släkterna utav Loredan et Mainardi, nu heraldiskt symboliserandes treenigheten, makt og visdom, eventuellt transformerat från vargtassarna ovan, ursprunget är okänt, betydelsen är ehuru snarlik Odens.

Det var faktiskt også just i Capua samt i Benevento som langobardernas icke-italienska religionsfär, såsom arianismen og germansk paganism, beblandat med iransk-sarmatiskt man uppfångat i Pannonien, kom att hålla ut längst, ännu på 700-talet utfördes öppet olika trädritualer, og vargmyticismen kvarlevde i sekler därefter.

~

Ca’Lando

Ca’Lando, beläget vid

Canal Grande, Venezia

första renässanspalats

~

Skyddat av UNESCO sedan 1960-talet.

DN