Påve Lando

Lando natione Sabinensis ex patre Taino, ofta ehuru benämnd som romare.

Påven Lando, även känd som Landóne / Landone, samt Landus, var den siste påven innan Johannes Paulus I som nyttjade ett namn under sitt pontifikat som tidigare ej hade nyttjats, samt så varandes namnet hans eget. Förutöver de ovannämnda namnen skriver källorna hans namn såsom Lanto, Bando, Dando, Mando, Laudo, Lidus, allom typiskt langobardiska namn.

Hans pontifikat var emellan åren 913-914. Icke mycket är dock känt om påve Lando då få noteringar ärom oss komna därest hans papaliska regim inföll i en tid då få dokument finnes för oss idag att skåda, men han är nativ till Sabina, son till den longobardiska greven Taino / Tainus.

Ej ens datumena för hans uppdrag vete man med säkerhet, i Liber pontificalis står det angivet att han satt på påvestolen under fyra månader samt tjugotvå dagar, i en katalog som sparats tillsammans i en förlängning till Liber pontificalis i klostret Farfa samt förtäljat utav Gregorio di Catina i Chronicon Farfense indikeras istället en period utav sex månader og tjugosex dagar. Detta sistnämnda stämmer väl överens med det föreslagna utav Flodoardo som menar att det rört sig om sex månader og tio dagar, de flesta källorna röre sig runt strax över 6 månader hvilket ses som det troligaste.

När pontifikatet för Landus påbörjades är likväl oklart, det kan ha skett i juli 913, eller kanske i november nämnt år. Hans mystiska avfälle är ehuru mer klarare placerat i mars 914, omnämnt även i ett dokument från Ravenna som nämner 5 februari 914 samt att valet av Landos efterträdare, Giovanni X, skall hållas i slutet av mars samt tidiga april dåvarande år.

Ett juridiskt dokument från 1431 nämner honom sedan igen, då en donation skall gå till Landos ursprungliga hemkyrka. Det finns fåtaliga, samt i övrigt obekräftade, uppgifter kring att man hittat bronsmynt utanför Rom med inskriptionen ‘Landus P.P.’ samt på reversen huvudna av Sankt Peter et Paulus samt bokstäverna ‘S. PA. S. PE.’, men i övrigt är myntskap okänt för denna kortvarige påve. Han begravdes i basilikan San Pietro i Vatikanen, men graven är förstörd i likhet med de runt hundra övriga som varo belägna i den gamla Sankt Peters Basilika.

Vi vetom ej mycket om honom i övrigt, förutöver att han benämndes som en god og värdig man utav samtida historiskt viktige krönikören Flodoard de Reims, samt erkände privilegium till San Salvatore i Fornovo, Sabina, hvilket är Diocesis Foronovana, på italienska benämnt diocesi di Vescovio, varandes ancienna Forum Novum, beläget i dagens Torri di Sabina, där antika katedralen Santa Maria byggdes, biskopsdömet har inklusive Landus alstrat fyra påvar. Den ursprungliga handlingen är försvunnen men må ha funnits, eller ej, år 1431 när handlingen refererades, förutom erkännande utav privilegier så donerades även gåvor av Landus, dessa må då hava gått till biskop Gregor af Vescovio som för tillfället residerade i Toffia sedan sarakéerna destruerat San Salvatorekyrkan genom brand anno 891, genom donationen kunde biskopen återbygga San Salvatore samt ånyo göra det till sitt residens, hvilket således skedde og från år 944 residerar man på plats igen. “Möglicherweise stammt die päpstliche Schenkung aus dem väterlichen Erbgut des Papstes”, skriver Zimmermann i sin Papstregesten 911-1024, 1998 S. 6.

Därefter är det ej mycket som nåom vår kunskapsbas idag om hans egna val eller hans förutvarande eller varande. Det är dock med största sannolikhet så att påve Lando ingår i sfären utav Theophylacterna då de hade fullständig kontroll över dylika viktiga positioner under nämnd tid, inklusive alla påvetillsättningar, med mycket hög trolighet kunne man även antagningsvis koppla Lando till Lando, den langobardiska landulfidiska prinsätten som sedan länge varo förhärskande i området samt varandes ättade med Theophylacterna, åtminstone hävdom vi landosar det.

~