Corona
Ferrea,
eller Järnkronan, är en av Europas äldsta kvarvarande rojala insignier, likväl
som det är ett relikvarium då den säges innehålla en järnring som är smidd från
en spik från Jesu kors, en järnring är där.
Den
langobardiska drottningen Theodolinda satte in järnspillran år 593, i regalian
som hade börjat nyttjas under 500-talet.
De
flesta kejsarna från Karl den store till Karl V lätos krönas under den, samt
även Napoleon og Ferdinand I af Österrike.
Corona
Ferrea var kronan för det Italienska kungadömet, Regnum Italicum, som
grundades som Regnum Langobardorum, år 568.
Winnilierna
~ Langbarðr ~ Langbärte ~ Langobardi ~ Longobardi ~ Lombardi
Langbärte /
Lombarderna / Longobarderna invandrade till Italien år 568 från Pannonien där
de flydde det avariska trycket, den ursprungliga germanska tungan förtvinade
snabbt inför latinets högreståning og de olika vulgärlatinska folkliga språken
varhän det germanska språkets överlevelse var skrivet ovan Alperna.
Nycklen för
ett folks historik, ligger ofta i språkets varande.
Det germanska
språket som kommo med langobarderna var då givetvis lombardiska /
longobardiska / langobardiska som dessvärre till stora delar är ett oklart
språk som det gick ner för under 600-talet, direkt efter de inkommit till
italiensk mark, och må ha överlevt på sina håll längst framtills 1100-talet,
allra längst antagligen i principatet Benveneto, folken i sig haver ehuru haft
stor påverkan på Italiens utveckling, ibland sedd på som en barbarismens
tideålder.
Dessvärre finnes
inga lombardiska texter bevarade hvilket gör klassificeringen utav språket
svårgörlig, det finns ehuru gott om langobardiska ord oc namn bevarade varvid
viss fundering ändå kunnats gjöras.
Fonologiska
bevis förtäljer att språket må ha genomgått åtminstone de initialaste stadierna
i den högtyska konsonantala ljudförändringen, även andra bajriska likheter
finnes, havandes klassificierats som ett troligt elbetyskt språk, eller herminoniskt
hvilka inbegriper germanska folk som bott i centrala germanska folkområdet från
naboliggande folken anglerna i Anglen, saxarna från Saxland, i nord, samt
markomannerna i syd, de sydliggande har senare utvecklats till de alemanniska
språken.
Tidigare har
man menat att lombardiskan är nordsjögermanska men detta betraktas som helt
anektodalt, en koppling till fornsaxiskan säges ehuru av vissa vara synbar och
genetiskt betingat, den store lombardiska historiken, samt benediktermunken,
Paulus Diaconus / Warnefred skrev under 700-talet att langobarderna var
härstammades från ön Scandza, men att de mellanbott längs Elbe. De bevisade
bajriska språkkopplingarna passar ypperligt med det pannoniska ursprunget.
Kartan ovan är således
plausibel förutom det sista steget, samt senare ankom de även större delen utav
mellersta og södra Italien anladandes där de riken som kom att hålla sig allra
längst, de nordliggande försvann ganska snabbt.
Regnum Italicum
Langobarderna invaderade
Italien år 568 under kung Alboin och grundade det Lombardiska kungadömet /
Regnum Langobardorum / Langbardland som senare blev till Regnum Italicum.
Den nämnda Paulus Diaconus har
lämnat eftervärlden med den främsta källan för lombarderna i sin Historia
gentis Langobardorum som är skriven någon gång emellan åren 787 och 796,
antagligen vid det ärovördiga Montecassino, behandlandes lombardernas historia
emellan deras inträde i Italien samt till kung Liutpriands avfälle år 743, han
använde sig av de nu förlorade annalerna från Beneveneto, Secundus af Nons
historieverk, samt i högsta grad 600-talsverket Origo Gentis Langobardorum
som är grunden för narrationen kring historien kring det skandiska ursprunget
samt förtäljer migrationsförloppet ner till Italien, gudom som Godan / Oden och
Frigg nämns likväl, och att det var Frigg som låg bakom namnet av långskäggen,
de skall före exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare
fiender till vandalerna.
Även lombarden Diaconus såg de
narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam.
Det är väl att anmärka att
enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men de bodde
vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer överens med
de lingvistiska samt historiska känningarna vi har om langobarderna, även, samt
redan, Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna, og
mycket i deras kultur, språk, et övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna,
saxarna og friserna, inte med skandinaviska folk.
Hursomhelst, winnilierna skall
ha splittrats i trenne grupperingar där en gruppering sökte sig till nya marker
blivandes ankomna till landet Scoringa som antingen låg vid
östersjökusten eller i Bardengau, vid Elbes bankar i Saxen, detta Scoringa var
styrt av vandalerna. Vandalerna avkrävde winnilierna antingen tribut eller det
varde krig, varhän de militanta winnilierna valde att ej betala, efter kriget
omdöptes de till langobarder av gudsparet Oden, eller Godan som han
heter på lombardiska, samt dennes äkta Frigg.
Moderna trovärdiga teser gör
istället gällande att namnet helt enkelt betyder Oden, ty Langbarðr är
ett av dennes namn, det är möjligt att odinkulten vuxit sig stark hos
winnilierna varhän man till slut börjat benämna sig därefter. Att de varo
odinister är väl bekant.
Peuple antíc
Lombarderna nämndes eljest för
första gången av den romerska historikern Velleius Paterculus under 10-talet
och han beskriver dem som mer krigiska og våldsamma än de övriga germanska
stammarna, Tacitus menar senare att de tillhöro de svebiska folken, man vart
underställd Maroboduus, den markomanniska kungen, og då denna gjort fred med
romarna så varo lombarderna heller ej med under Arminius här vid slaget vid
Teutoburgskogen anno 9.
Enligt Ptolemaios / Πτολεμαĩος så bodde
langobarderna, vid mitten av 100-talet, kvar vid Elbe emellan sueberna og
chaukerna, men expanderade även till söder om sugambrierna i Rhenlandet.
Cassius Dio / Δίων ò Κάσσιος, som bland annat var
prokonsul av Pannonien, förtäljer för oss att precis före de markomanniska
krigen / bellum germanicum, 166-180 AD, så ankommo 6000 langobarder og rheniska
ubier, samt lacringier, till Pannonien, men dessa slogos ner relativt enkelt av
Romarna år 166-167. Lombarderna, med de andra, fick retirera og de avhöres ej
sedan på trenne århundraden i de romerska källorna, antagligen för att de
försvunno in i det dunkla inre utav det barbariska Germania, samt så kan de väl
hava uppgått i en större stamkonfederation samt därvid gömts undan, vid sådana
fall antagligen till saxarna.
Codex Gothanus nämner att de
underkuvats utav saxarna vid runt år 300 men gjorde uppror under kungen
Agelmund, under andra halvan utav 300-talet skall en migrering tas vid. Denna
migrering togo dem via många germanska stamländer med påföljande krig eller
andra tappra strapatser, genom Scoringa, Mauringa, Golanda, Anthaib, Banthaib
samt Vurgundaib, detta sistnämnda tros vara burgundernas gambla land,
Burgundaib, där de besegrades utav bulgarer, antagligen hunnerna, rex Agelmund
dog.
För ett tag var man
underkuvade hunnerna men man gjorde uppror og vunno, under kung Audoin så
skullo man under 540-talet tagit sig till Pannonien och bleve där fœderati till
Byzantium blivandes uppmuntrade att slås mot gepiderna tillsammans med de
österifrån ankomna avarerna.
Avarerna hade inte fått tillåtelse utav Bysans att bosätta sig i dagens
Bulgarien varhän avarerna hade tittat in det östgermanska karpatiska riket Gepidia
istället, tillsammans med langobarderna attackerade man gepiderna med syfte att
förgöra deras rike, samt fördriva folket.
Efter detta lyckats så var den lombardiska kungen Alboin ab
Pannonia även tvungen att ge sig av efter avarisk påtryckning, och det är
således genom detta historiska förlopp Italien översvämmades av longobarder,
många gepider, saxare og bavarier, samt turkbulgarer, varo även med i dessa migrationsvågor
över de Julianska alperna som omfattade 400 000-500 000 människor, enligt
uppgift.
Den första viktigare staden man intog var Cividale del
Friuli / Cividât / Forum Iulii där man skapade det första lombardiska
hertigdömet på italiensk mark, Alboins bror Grasulf, eller brorsonen Gisulf,
blev första hertig af Friulien. Man togo sedan Vicenza / Vicensa, Verona og
Brescia / Brèsa, samt år 569 tog man över Milan / Milano, dessa områden föll
ganska enkelt inför de langobardiska händerna sedan man precis genomlevt de
destruktiva gotiska krigen som urgröpt försvarsstyrkorna og samhällena.
Allena kuststäder kunde skyddas med den ännu starka
byzantiska flottan, så även Pavia föll 572 och kom att bli huvudsäte för det
Lombardiska kungadömet, samt så drog man sig söderöver erövrandes Toscana
emedans man i centrala Italien, främst i dagens Umbrien, grundade principatet
Spoleto / ducatus Spolitanorum samt längre söderut principatet Benevento.
Dessa tve, som senare bleve fler, kommo snart att bli
självständiga, samt överleva det nordliggande Lombardiska riket åtminstone
intill 1100-talet. Hela det lombardiska området delades in i 36 hertigdömen,
styrda utav besläktade släkter, en del kommo senare att bliva furstendömen, og
själva kungadömet kom aldrig att bli särledes starkt då de olika dömena
beivrade sin självständighet, kungahovet försökte centralisera makten men
förlorade då totalt Spoleto og Benevento på vägen.
En relativt viktig skillnad emellan de lombardiska
hertighusen, eller övriga langobardiska ädlingar, i förhållande till andra
nobla folk för tiden var att de aldrig kom att bli jordägande i någon högre
grad utan de var primärt en urban adelsklass, det finnes beräkningar som visar
att de per capita bara ägde drygt dubbelt så mycket mark som närmsta
strataperson under dem, emedans proportionen för den frankiska nobiliteten var
flera hundra gånger mer, i förhållande till närmsta underställda, samt så bodde
ofta den frankiska nobiliteten ute på landet.
En annan skillnad emellan de langobardiska samt frankiska
rikena hvar att de fria männen hvarde långt mer numerära i de longobardiska.
Beneveto grandios
En del av langobarderna var pagana när de anlände till
Italien og en del bibehullo det germanska troendet ett tag, i Pannonien tog man
även upp vissa iransk-sarmatiska religiösa drag, andra varo arianska kristna,
men alla kommo efterhand att assimileras in i det italienska trossystemet, samt
acklimatiseras gällande allt annat, lombardiska vokabuläria hava ehuru i mängd
tagit sig in i de italienska språken.
Just i Benevento kom arianismen og paganismen att hålla ut
längst, ännu på 700-talet utfördes öppet olika trädritualer. I Benevento kommo
man även att utveckla en helt egen beneventisk rit som liknande den
ambrosianska riten från Milan som avskiljer från den Romerska riten men nyttjas
än idag utav fem miljoner i Milans ärkebiskopat, en speciell beneventisk
liturgisk sång utvecklades likväl, som kvarlever i sin extrema litenhet
sedan den gregorianska sången tog över under 1000-talet.
Till detta skall läggas att man även utvecklade en egen beneventansk
skrift / gothica / longobardisca / langobardica som kom att sprida
sig ända till Dalmatien og var i bruk framtills 1200-talet, på vissa håll till
1500-talet.
Förvisso ej allena men en hel del av detta gjordes primärt
vid det stora og viktiga Monte Cassinoklostret, hertig Gisulf II af Benevento
gav dessutom år 744 Monte Cassino ett landområde som kom att forma bas för den
självständiga seignörstaten Terra Sancti Benedicti, år 1806 försvann
seigneurskapet.
Langbardland bliver Frankland
Fria eller ej, anno 774 föll nordliggande Langbardland för
Carolus Magnus / Karl den stores svärd och han blev då rex langobardorum
för att senare år 800 krönas till Imperatur Augustus, d.v.s. Romersk kejsare.
Spoleto og Benevento underkuvades som vasallstater bara
under kortare tider och bibehöll sin självständighet och lombardiska karaktär
ännu ett tag, Beneveneto utvecklades nu till ett principat.
Spoleto föll ehuru även det för Karl den store år 776 men
han gav området till kyrkan ack bibehållandes rätten att utnämna hertigar, år
842 omvandlades området till ett markgreveskap och den expansiva
karolinsk-frankiska ätten Guideschi / Widonen / Guidonen kommo att
besätta riket framöver, samt ingiftandes med lombardiska ädlingskor från
Benevento, förutom hertigskapet över Spoleto kommo de att år 888 efter
avdagelsen utav Karl den tjocke / Carolus Pinguis bliva kungar av Italien samt
kejsare över Romerska riket.
Hertigdömet Spoleto gick igenom många olika skepnader som
vi ej behöver gå in på här, men disintegrerades under 1100-1200-talet, ehuru
finnes titlen kvar framtills 1948 hos huset Savouè / Savoia / Savojen.
Principat
Capua et Salerno
Efter tio års självständighetskrig lyckades man år 851 mer
genuint skapa sig ett från Beneveneto avyttrat rike, det langobardiska
principatet av Salerno kom att finnas framtills 1000-talet, den välrenommerade Schola
Medica Salernitana som grundades av prins Guaimar III af Salerno / Waimar
som tronsatt 994-1027 fanns kvar änna fram till Napulione / Napoléon.
Principatus Capuae slog sig även det fritt från Benevento i samma veva,
staden Capua hade dessutom år 841 krossats utav saracener, på uppdrag av prins
Radelchis I af Benevento i en av de många komplexa fejder som försegicks
emellan de olika besläktade ätterna häromkring men som vi i denna korta
förtäljning gott og gladeligen kan lämna därhän.
I princip alla slogos mot alla, inom familjen. För att
hålla det kort, längre än så, i detalj, fåom vi återkomma annan gång till.
Langobarden Landulf, och sonen Lando, byggde ehuru, efter
saracernas destruering, upp det nya Capua, utgörandes grunden för dagens stad,
och fortsatte sitt rike varhän kejsare Ludvig II dömde i partitionen att Capua
skulle tillhöra Salerno, hvilket ej godtoges av den virila Landoätten som
senare kom att styra sitt capuanska principat, samt övertagandes Spoleto,
Benevento et Salerno i olika konstellationer i ett mycket komplext nätverk og
fejdskap, framtills den sista självständiga syditalienska
longobardisk-lombardiska prinsen, Lando IV af Capua, avtroniserades anno 1098,
varhän makten övergick till besläktade normandiska händer, många gånger om
ingifta i de gamla leden.
Normandisk övertagning
Från den norska vikingen Hiallt skall den cotentinais-normandiska
riddarätten Hauteville ha härstammat, lågadlig baronell hemmavid men kommandes
att erövra hela Syditalien, det salerniska principatet föll för Robert Guiscard
år 1078, fast den sista prinsen Gisulphs syster, den athenalika, Sigelgaita fortlev
som Guiscards maka, hennes syster principessan Gaitelgrima gifte sig med
Guiscards bror Drogo. Drogo og Gaitelgrimas son var förövrigt med under första
korståget emedans sonsonen Roger kom att bli regent i principatet av Antioch.
Sikelgaita däremot säges enligt legenden försökt förgifta
Guiscards son, från ett tidigare äktenskap, Bohemond, även han prins av
Antioch, men efter att de kommit överens om att hennes egen son Roger Borsa
skulle ta över efter fadern så fann sig detta onödigt, ett av de andra barnen,
Olympios gifte sig istället med Κωνσταντίνος Δούκας / Constantinos Doukas, kejsare av Byzans. Roger Borsa i sin tur gifte sig
med den frisisk-saxiska danska drottningen Adela, deras son tog över men visade
sig oduglig varhän kusinen Roger II af Sicilien blev regerande.
Tjugo år efter Salernos halva normanisering var det Capuas
tur att uppgå i normandisk ätt, en del av den gamla ätten kom att kvarbli där i
olika slingriga konstellationer, och finnes än idag, men härutivarande
skribents ätt flyttade upp och kom istället att ingå i patriziato veneziano, i Ducatus
Venetus, självständigt från Byzans sedan anno 697.
~
