Ča, ma Lando

~

Sakrofon

mannen skall bejaka, behaga, samt betjäna

kvinnan bör få allt hon vill, vi bör ge henne allt hon vill

det är så naturligt det kan bli

kvinnans njutning är sakrofan

~

= Tu est Divina I

Etruskernas ursprung

Det andra etruskiska problemet höre tätt ihop med det första, angående språkets tillhörighet till någonting contra isolationismen, då nycklen till etruskernas ursprung kan lösas med hjälp av språket och viceversa. Man trodde ett tag att man skulle kunna lösa ursprungsfrågan med hjälp av blodgruppsundersökningar i Toscana, men tyvärr så gav denna undersökning ej heller något entydigt svar.

Vissa hellener menade att etruskerna var hellener som hade koloniserat Italien under en tidig epok - detta tedde sig självklart utifrån den helleniska inställningen att det enbart var hellener som hade en förhistoria. De menade således även att romarna egentligen kom från Hellas - de var alltså inte barbarer, en menade till og med att romarna var hellener och att etruskerna var autoktona samt därmed barbarer. Men den (ö)kände helleniske historikern Herodotos haver en mer komplicerad syn och menade att etruskerna skulle ha utvandrat från Lydien i västra Anatolien under det första årtusendet f.kr. och detta skulle då kanske betyda att de möjligen ändock var indoeuropeiska, fast av anatolisk härkomst. Det öppnar för övrigt även upp kopplingen till hattiska ock kaukasiska språk som ovan binämndes. Det var ej enbart Herodotos som föreskrev en sådan historia i antiken utan det var allmänt förekommande, men det var Herodotos som gav den mest detaljerade beskrivningen av deras historia såsom de sågo den - en förfärlig liknelse som man kunde göra utifrån hellenernas synvinkel var att både etruskerna och lydierna gillade att leva luxuöst och detta var en hemsk barbarisk synd enligt de puritanska hellenerna. Han påpekade att under det lydiska styret som leddes av Atys, så bleve det en fruktansvärd hård svält i hela Lydien; han berättar vidare att lydierna försökte komma på olika lösningar kring hungerproblemet och en av lösningarna var att de skulle sysselsätta sig med någonting som skulle få befolkningen att glömma av sin hunger. De kom på att om de spenderade sin tid med olika sporter och spel så skulle denna efterlängtade glömska eller förträgning ske; de spelade hela ena dagen utan att äta och nästkommande dag så åt de utan att spela över huvudtaget - och så här höllo de på i aderton avil ~ etruskiska för ‘år’ som finns belagt över 100 gånger; avil skall det vara när det är en pågående händelse till exempel ‘han levde i sextio avil’ emedan det vid en precis händelse såsom vid ‘han dog när han var sextio avils’ tilläggs ett ‘s’. Hursom, problemen blevo bara värre och konungen beslutade då att dela in lydierna i tvenne grupper samt dra lott om hvilken grupp som skulle få stanna samt hvilka som skola emigrera. Han beslöt att han skulu vara kvar hos de som skolat stanna og hans son, som kallades Tyrrhenus, skulle vara ledare för de som hvar tvungna att bege sig därifrån. De utvalda begovo sig till Smyrna och byggde båtar samt reste iväg og efter många resruter så stannade de vid Umbria i Italien där de bosatte sig och byggde städer samt bytte namn från lydier till tyrrhenier efter ledaren - så är det berättat.

Kruxet är dock att varken det lydiska språket eller de arkeologiska lämningar som finns kvar i Lydien eller i Etrurien har några övertygande släktskapssamband och hela historien verkar vara ett helleniskt påfund - förutom en smärre sak som vi snart återkommom till. Likheterna emellan lydiska, eller lykiska och andra kända mindreasiatiska språk för den delen, och etruskiska i rötter och suffix äro ej fler, utan faktiskt färre i numerärt antal än emellan etruskiska, helleniska samt latin och man kan antagligen hänfalla åt slumpen som förklarelse, eller någon annan icke-släktskapsförklarelse, även om vissa förankrar sina kopplingar på dessa påstådda likheter.

Även om de flesta av de antika författarna höllo med om denna otroliga samt fabliska historia så fanns det vissa som inte gjorde det. Dionysios från Halikarnassos, som var en hellenisk historiker som mestadels var bosatt i Rom vid åren före Europas nuvarande tideräknings början, ansåg att etruskerna var ett folk hemmahörandes, samt ursprungligen, från Italien. Det var han som bland annat menade att etruskerna var autoktona og därmed barbarer, emedan romarna var hellener och därmed civiliserade. En företeelse som ehuru talar för Herodotos annars otrovärdiga historia om etruskernas anatoliska härkomst är faktumet att på den numera helleniska ön Lemnos / Λήμνος / Limnos som ligger nordväst om Lesbos ungefär halvvägs emellan den turkiska kusten och Athosudden, där bland annat munkrepubliken Hagion Oros, även kallat Mont Athos, ligger, så hittade man jēran 1885 i Kaminia en arkaisk stele med icke-helleniska inskriptioner på som har klara likheter med arkaisk etruskiska från 600-talet f.kr., något litet tyder även på nordetruskiska - detta har givetvis debatterats i åtskilliga volymer av forskarna och vissa nutida forskare anser att detta just är lösningen. Det är inte exakt samma språk, men det är ändock intressant att den lemnosiska skriften saknar b, d samt g i likhet med etruskiskan och man skriver till exempel aviś sialchviś om en person som är ‘av fyrtio år’, hvilket har klara likheter med etruskiskans avils machs śealchls som betyder ‘fem-och-fyrtio år gammal’. Hela uttryck, ord og ordrötter kunno jämföras genom de magra bevarelserna av lemnosiskan, men även klara likheter i ordböjningsändelser, exempelvis lemnosiskans -z, -eiz, -zi, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial et cetera mot etruskiskans -s, -eis, -si, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial. Men återigen, detta betyder ingalunda att de äro samma språk eller ens varianter av samma språk, ty flera av orden eller formerna i språken har ingen knytning till varandra. Materialet äro dogh mygedt torftigt för lemnosiskan, där endast stelen plus några inskriptionsfragment åtfinnes, och relativt torftigt för etruskiskan, hvilket ej är en bra utgångspunkt - men ändock är likheterna förbluffande och det enda mer viktförsedda argumentet för ett östligt Urheimat för etruskerna. Eller så äro det bara några sjömän som tagit sig en bit iväg, detta är i de flestas ögon mer troligt, särledes med etruskernas vidtspridda handelskontakter runtomkring Medelhavet.

De flesta anser ändock att etruskerna varo en icke-indoeuropeisk autokton etnicitet med grofast hemmahörighet på den italiska halvön, som ehuru hade ekonomiska kontakter med östra Medelhavet - men man haver ändock svårigheter med att förklara likheterna emellan etruskiskan og lemnosiskan. Det mest logiska synes vara att någon gång i den tidigetruskiska tiden så foro etrusker från den italiska halvön till ön, i kanske handelsaffärer, och antagligen så stannade åtminstone några där och kanske fick språket lov att utvecklas fritt under en eller några generationer före nedskrivning - angående etruskerna så rörde det sig alltså icke om rörelser från öst till väst utan för några av dem blev det istället en resa från väst till öst. Liknande har skett genom hela historien i alla världsdelars väderstreck.

Hursomhelst, med bland annat grund utav dessa inskriptioner hava en teori vuxit sig starkare om en preindoeuropeisk befolkning med samma kultur og tungomål över hela medelhavsområdet, eller åtminstone östra samt centrala delen som skulle ha utgjort grunden för likheterna i etruskisk-lemnosiskan; en teori är just att etruskiskan och lemnosiskan härrör från ett gemensamt protospråk och denna teori menar även att etruskerna är resultatet av en invandring från öst. En av anledningarna till att många tror att etruskiskan är ett icke-indoeuropeiskt tungomål är att det antagligen fanns andra icke-indoeuropeiska mål i området och då speciellt i västra Alperna och på Sardinien, även en hel del ord i latinet och senare i de romanska målen haver man ej kunnat analysera och man tror att de kunno hava sitt ursprung i ett substratspråk i området - men det är bara etruskiskan som vi havom explicita bevis för att det verkligen fanns och som ävenledes ej trovärdigt kunnat knytas till det indoeuropeiska språkspektrat, förutom även rätiskan norrut. Under 1700-talet växte en ny teori fram som gick ut på att etruskerna hade invandrat norrifrån, men denna teori fick inget genomslag, men även kopplingarna till räterna är nordliga. Vissa menar att etruskerna / etruskiskan, som ett preindoeuropeiskt folk / språk, är kopplade till de så kallade pelasgierna som enligt vissa skall ha bebott hela östra medelhavsområdet och som kommer nämnas smått mer under avsnittet för Hellas. Bland annat meno man att vissa toponymiska företeelser visar detta. Man har nämnt likheterna emellan staden Gyrton i Thessalien, Gortyna på Kreta, Gortynia i Makedonien, Gortys i Arkadien, Kyrton i Boetien, Croton i södra Italien, och i Etrurien åtfinns Cortona, men man måste även taga i beaktande att vissa hellenska författare, t.ex. Herodotos, anför att pelasgier bebott inte bara Hellas med Lemnos, utan även områden i Italien, men flertalet utav de antika författarna som nämner pelasgiernas vistelse i Italien berättar också åtskilligt om tyrrhenierna och många menar även att pelasgierna bodde i ett område nära etruskerna. Att etruskerna skulle vara ett från öster invandrat folk haver man även menat kunnat skönjas angående ett av de så kallade ‘sjöfolken’ som bland annat omnämns i egyptiska skrifter där man nämner ett folk vid namn Trš.w. Detta namn som återfinnes i egyptisk hieroglyfskrift visar klart att det är av icke-egyptisk härkomst, i hieroglyferna står exakt Twrwš’.w med varianterna Twrjš’w samt Twjrš.w, og stavningen förtäljer att det är en syllabisk sådan applicerad på utländska ord där halvvokalerna w, j och ’ kanske visar på ett vokalljud, men likheterna samt jämförbarheten med Tyrs-enoi är ändock icke så slående, speciellt med den mängd analogiska former som förekommer i antika medelhavsnamn. Och även om man kunde slå fast att folken är desamma, så visar det icke om de var ett östan- eller västanfolk - även om vissa östförespråkare anser det. Det enda man får reda på genom de egyptiska nedskrivningarna är att de kom från sjöss – av medelhavsfolken vare det ej enbart etruskerna som behärskade seglarkonsten.

De saker som vi genom denna korta genomgång kan seom, äro att antingen så äro etruskerna samt lemnosierna ihopkopplade igenom en preindoeuropeisk pelasgisk befolkning, d.v.s. en prototeori, eller så vardo etruskerna autoktona till Italien, men med posibla kontakter med lemnosierna utur hvilka vissa liknelser i språk har kunnat utvecklas och det är denna teori som de flesta lutar åt samt som har mest på fötterna - den lydiska teorin är det inte allt för många som tror på även om den existerar i olika varianter, bland annat så menar några att etruskiska är ett protoanatoliskt språk. Den nordliga teorin haver ej erhuldit något genomslag som innan anmärktes, men även den kan få ett återupplivande då man numera ganska säkert kan säga att rätiska på något sätt hör ihop med etruskiskan, men å andra sidan så kan ju även detta vara ett påvisande om att det fordomdags funnits flera besläktade språk i området före indoeuropéerna anlände. En nyligen presenterad tes går ut på att lemnosiskan är ett altaiskt språk, men hur man kan komma fram till detta står antagligen skrivet i sjöstjärnorna.

Tyvärr så hava de skrifter där etruskerna själva berättar om sitt ursprung kommit bort genom historien. Det är väl känt att etrusker skrev både historiska såväl som religiösa verk på både etruskiska samt latin, men dessa är alla borta, men vi havom kännedom om dem genom att senare latinska författare refererar till dem. Ett annat känt historiskt bortfall, som redan nämnts i förbigående, är det verk om 20 volymer om etruskernas historia som kejsare Claudius skrev på helleniska och till faktahjälp kunde han mycket väl ha sin första fru, Urganilla, som kom från en fin etruskisk familj. Om något av de ovanstående verken hade bevarats för framtiden, så hade detta nu ‘mystiska’ folk kanske inte varit så mystiskt - men det är ändock icke lika mystiskt som flertalet andra folk/språk, väl att benämna i all mysteri.

~

Utdrag från boken Europas tungomål.

Honoré II, premiér prince de Monaco

~

Kattans ode

smygandes du kommer

smekandes du njuter

spinner

jag vill ha mer

~

Katta

ormr í auga

~

Fugge

‘a femmena bella

è cumm’ ‘a gatta

accarizze

~

Zibetinnan

som en zibetkatt slingrar hon sig

samt rider vilt, som man rider Equus Zebra

sittandes på zedrakstaven

~

Fagersamt

blott tu knopp små
men ack en ståtlig blomsterkropp

~

Hellenismens renässans i Hellas - κλέφτες

Den moderna helleniska nationalkänslan sprang upp under 1700-talet och viljan till ett standardiserat nationalspråk ökade likväl, denna utveckling accelererade givetvis på 1820-talet då kampen mot det osmanska riket påbörjades.

Om vi backom några århundraden så fanns det i Hellas i likhet med på Sicilien grupperingar som tagit till bergen för att undgå skatter samt turkisk administration i övrigt, som kommo att kallas kléftes, og som därifrån utövat banditiska gärningar. I Grekland har de mytologiserats i robinhoodska termer med anledning av att de ofta angrep de ottomanska sändebuden varhän en kleftistisk balladisk tradition framväxte, kleptomani är ett annat anknytningsbart ord.

Till motvärn gentemot kléfteserna hyrde centraldömet in quasimilitära band, kallade armatolí, även om det var svårt att se skillnad emellan dessa samt kléfteserna, men hursomhelst så kommo dessa att spela en stor roll i frihetskampen under 1820-talet. En samtidig utveckling var att det Ottomanska rikets makt förminskades, hvilket innebar att de behövde förhandla desto mer med de europeiska grannarna hvilket betydde att de behövde tolkar, samt förhandlare, för detta ändamål, och givetvis ansåg man att hellener var bäst lämpade för detta. Dessa greker fick ett stort inflytande över Ottomaniens utrikespolitik och blev en speciell elit kallad phanariótes. Individer från denna elit bleve snart utsedda till guvernörer för olika egeiska öar och ej långt härefter utnämndes de till og med till hereditära härskare, hospodars, över de danubiska hertigdömena i Moldavien samt Valakiet, varhän grekiska hov återigen kunde framväxa.

Hellasisk kultur fick återigen ett uppsving och separata akademier grundlades i Jassy, Moldoviens huvudstad, samt i Bukarest og en del litteratur framkom från dessa territorier. I samma veva växte en köpmannaklass till sig i Turkiet, samt dess omnejd, som snabbt spredo sina tentakler över den ottomanska världen. Dessa nya eliter av grekisk börd insåg genom sitt internationella leverne att den hellasiska kulturen, den hellasiska historien och det hellasiska språket var hyllat i princip hela Europa, hvilket givetvis gjorde så att intelligentian började vända blickarna inåt till sin egen kultur og historia samt lät självförtroendet växa till sig, men det var ändock främst hellenerna som befann sig utanför det Ottomanska riket som drömde om återupprättandet utav det antika riket, emedans den grekiska eliten inom osmanernas välde befann sig väl inom det, den stora massan av hellener var dessutom illiterata, deras åsikt äro ej känd.

De joniska öarna som varit i venetiansk ägo beslagtogs ehuru av fransmännen 1797 som redan året därefter invaderade Egypten, hvilket antagligen ledde till att turkarna snabbt anordnade en allians med Ryssland. Hursomhavet så bytte de joniska öarna flaggning og övergick till att blivandes ett brittiskt protektoriat 1814. Öarna kommo härefter att bli en grogrund för frihetssträvande greker och man välkomnade i princip kléftes att komma till ön för mer praktisk handledning.

Den mer handfasta kampen för grekisk suveränitet påbörjades i början av 1820-talet, det dröjde ett antal år innan de erhöllo någon hjälp från likasinnade i Europa, men friheten var sedan att vänta.

Under 1910-talet växte landet sedan till sig med nästintill 70 % genom ockupering utav turkiska, slaviska samt albanska territorier, hvilket skapat en del av dagens minoriteter, som man som oftast ej erkänner. 1828 valdes den första presidenten in absentia, som dogh mördades anno 1831, härefter omvandlades stastchefsjobbet till att bli en monarkisk institution och jobbet erbjöds till prins Frederick Otto, andre son av kung Ludvig av Bayern, gedigna hellenofiler.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Gudinnan Er

Detta är den sanna sanningen. Ni kvinnor är gudinnor, vi skall betrakta er, åtrå er, tråna efter er, dyrka er, som de gudinnor ni äro.

Ju fler kvinnor som känner till sin egen gudinnestatus samt använder sig utav den, ju mer og bättre kommer kvinnor få det, överlag.

Ni kan få precis allting. Allt från all bekräftelse, all kärlek, till all materia, till all makt.

Vartenda liten hjärncell, vartenda liten cell i hela våran kropp, bör totalt inrikta sig på era behov og önskningar, en total önskan om att behaga samt betjäna Er.

Ni äger oss, till fullo samt totalt.

vi är gjorda för att vara er totalt lojala og trogna, att dyrka er essens, att låta er få allt ni vill, hur många ni vill, att eran njutning ock tillfredsställelse är högsta goda.

Allt bör inriktas på att förhöja eran njutning, den fysiska som den mentala, en ganska självklar sak

~

= Tu est Divina I

Venice by night

~

Libro d’Oro ~ Lando

vid försegling i Venexia

allena in Serenìsima Repùblica Vèneta

vi ärom legalt bokförda

~

Garðaríki blir Tsardöme - ett imperies födelse

Den ryska statshistorien börjar enligt traditionell syn med den stat som behärskades utav vikingarna, ruserna, i Ruthenien omfattandes Ukraina, delar av Slovakien, Belarus, samt nordvästra Ryssland, det vill säga det Kievrusiska riket, eller Gårdarike / Garðaríki. Denna kievruska tid varade emellan åren 800 samt 1240, men de skandinaviska elementen förryskades i snabb takt, och år 988 antog man den ortodoxa formen av kristendomen från Bysans.

År 1240 så förstördes den gamla khazariska staden Kiev av de ankommande mongolerna som genom sitt styre behärskade de ryska furstestaterna, förutom Novgorod, framtills 1480. Det moskovitiska riket haver sin grund längre bak i tiden än så genom att Vladimir Monomakh, af byzantisk-rusisk furstelig härkomst, erhöll prinsrättigheterna anno 1093 samt flyttade huvudstaden för sitt döme från Rostov till Suzdal, Rostov var en gammal finskugrisk bosättning för merjastammen, ett antagligt västmariskt folk. Huvudsätet kom senare att flyttas till Vladimir, og från 1327 till Moskva, som även det antagligen är en finskdräktlig toponym för ‘mörk’.

Mongolerna hade 1237-1238 bränt ner det tidigare Moskva, samt dödat dess invånare. De olika furstendömena, inklusive Moskva, kom då att bli vasaller till Mongolriket, og Moskvariket kom att utefter hand äta upp sina ryska grannar. Mongolerna gav adlen samt kyrkan skattebefrielse men de ryska furstarna finge i uppgift att samla in den tioprocentiga inkomstskatten man avkrävde vasallområdena, i övrigt fick de ryska furstestaterna leva nästintill helt självständigt. Mongolerna hotade inte reellt det ryska levernet utan ett större hot mot dem var snarare de fanatiska nordiska korstågsriddarna, men med hjälp av Gyllene Horden lyckades man stå svenskarna og de teutoniska riddarna bet.

Många skyller den gångna mongoltiden för att det skulle varit den som fört in det despotiska maktsystemet med universalistiska ambitioner till Ryssland - en koppling som givetvis inte kan bevisas å det smärsta.

Det despotiska maktsystemet i form av den ryska tsaren kan ehuru ha andra kopplingar då han ansåg sig ha gudomlig makt genom den koppling som man gjorde emellan Moskva samt Bysans; Moskva ansågs dessutom, sedan en munk påkommit propåen, vara det tredje Rom og det är även från Byzantium man härstammar tsartitlen, det är därifrån man hämtade sitt ideologiska bagage, inte från khaganstäpperna i öst.

Det var moskvafursten Ivan III som år 1462 ginge ifrån det mongoliska väldet och bröt helt med khanatet år 1480, kopplingen till Bysans göres heller ej enbart av religiösa ortodoxa skäl, eller den klara kievrusiska långtgångna byzantiska kopplingen, utan även blodsliga då Ivan äktade sig med Ζωή Παλαιολογίνα / Zoë Paleologos / Sofia Palaiologina / Софья Фоминична Палеолог som var brorsdotter till siste kejsaren av det Byzantiska riket, hon kom att bli den verkliga maktfaktorn i Moskvariket och var för övrigt även den som initierade brytningen till tatarerna, förde byzantiska traditioner till Moskva og vurmade för idén om det riket som det tredje Rom, hon var förövrigt själv från det andra Rom, men uppvuxen i det första Rom, och kom således att härska i det tredje.

Hon gjorde även en uppfräschning av Moskva med hjälp av italienska hantverkare, exempelvis byggdes Uspenskijkatedralen, tsarernas kröningskatedral, samt så tillfogade man den palaiologoiska dubbelörnen till statsvapent.

~

Pałaso Cà Corner della Regina

Vendita

sito nel sestiere Santa Croce, sul Canałasso

trova fra Calle Corner e Calle della Rosa

sul Canal Grande, nelle Rialto, in Venezia

una consistenza catastale di 17.000 metri cubi

una superficie lorda commerciale di circa 5.100 metri quadrati

ad un prezzo superiore € 40.000.000,00

~