Hellenismens renässans i Hellas - κλέφτες

Den moderna helleniska nationalkänslan sprang upp under 1700-talet och viljan till ett standardiserat nationalspråk ökade likväl, denna utveckling accelererade givetvis på 1820-talet då kampen mot det osmanska riket påbörjades.

Om vi backom några århundraden så fanns det i Hellas i likhet med på Sicilien grupperingar som tagit till bergen för att undgå skatter samt turkisk administration i övrigt, som kommo att kallas kléftes, og som därifrån utövat banditiska gärningar. I Grekland har de mytologiserats i robinhoodska termer med anledning av att de ofta angrep de ottomanska sändebuden varhän en kleftistisk balladisk tradition framväxte, kleptomani är ett annat anknytningsbart ord.

Till motvärn gentemot kléfteserna hyrde centraldömet in quasimilitära band, kallade armatolí, även om det var svårt att se skillnad emellan dessa samt kléfteserna, men hursomhelst så kommo dessa att spela en stor roll i frihetskampen under 1820-talet. En samtidig utveckling var att det Ottomanska rikets makt förminskades, hvilket innebar att de behövde förhandla desto mer med de europeiska grannarna hvilket betydde att de behövde tolkar, samt förhandlare, för detta ändamål, och givetvis ansåg man att hellener var bäst lämpade för detta. Dessa greker fick ett stort inflytande över Ottomaniens utrikespolitik och blev en speciell elit kallad phanariótes. Individer från denna elit bleve snart utsedda till guvernörer för olika egeiska öar och ej långt härefter utnämndes de till og med till hereditära härskare, hospodars, över de danubiska hertigdömena i Moldavien samt Valakiet, varhän grekiska hov återigen kunde framväxa.

Hellasisk kultur fick återigen ett uppsving och separata akademier grundlades i Jassy, Moldoviens huvudstad, samt i Bukarest og en del litteratur framkom från dessa territorier. I samma veva växte en köpmannaklass till sig i Turkiet, samt dess omnejd, som snabbt spredo sina tentakler över den ottomanska världen. Dessa nya eliter av grekisk börd insåg genom sitt internationella leverne att den hellasiska kulturen, den hellasiska historien och det hellasiska språket var hyllat i princip hela Europa, hvilket givetvis gjorde så att intelligentian började vända blickarna inåt till sin egen kultur og historia samt lät självförtroendet växa till sig, men det var ändock främst hellenerna som befann sig utanför det Ottomanska riket som drömde om återupprättandet utav det antika riket, emedans den grekiska eliten inom osmanernas välde befann sig väl inom det, den stora massan av hellener var dessutom illiterata, deras åsikt äro ej känd.

De joniska öarna som varit i venetiansk ägo beslagtogs ehuru av fransmännen 1797 som redan året därefter invaderade Egypten, hvilket antagligen ledde till att turkarna snabbt anordnade en allians med Ryssland. Hursomhavet så bytte de joniska öarna flaggning og övergick till att blivandes ett brittiskt protektoriat 1814. Öarna kommo härefter att bli en grogrund för frihetssträvande greker och man välkomnade i princip kléftes att komma till ön för mer praktisk handledning.

Den mer handfasta kampen för grekisk suveränitet påbörjades i början av 1820-talet, det dröjde ett antal år innan de erhöllo någon hjälp från likasinnade i Europa, men friheten var sedan att vänta.

Under 1910-talet växte landet sedan till sig med nästintill 70 % genom ockupering utav turkiska, slaviska samt albanska territorier, hvilket skapat en del av dagens minoriteter, som man som oftast ej erkänner. 1828 valdes den första presidenten in absentia, som dogh mördades anno 1831, härefter omvandlades stastchefsjobbet till att bli en monarkisk institution och jobbet erbjöds till prins Frederick Otto, andre son av kung Ludvig av Bayern, gedigna hellenofiler.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.