Historien om hettiterna är även en historia om dess återfinnande. Hettiterna omnämnes som förstås i Biblen och forskarna vid tiden före återfinnandet trodde oftast att det rörde sig om en liten syrisk folkstam. Hettiten Uriah var i den hebreiska biblen nämnd som en officier i kung Davids armée, denna Uria var gift med den undersköna Batseba men då David äskade giftermåla sig med vackerheten lät han mörda Uriah samt taga Bathsheba som äkta maka, hon är därefter modern till kung Salomon, och förmodern till Jesus. Jesus, og Salomons ättelinje, var alltså delvis hettit.
1906 så fann man sent om sider K¤attušas stora arkiv i Boğazköy. Man hade något år tidigare hittat hettitiska brev i Egyptiens El Amarna, men man visste inte då vad det varit man snubblat över. Boğazköys arkiv innehåller både korrespondens, fördrag, krönikor med både historiskt, politiskt såsom propagandiskt innehåll och är ett mycket viktigt historiskt material för att kunna förstå bronsåldern i Mindre Asien. Texterna som hittades var som innan nämnts på en mängd olika språk även om de hettitiska är i majoritet. De akkadiska skrifterna kunde läsas direkt emedan hettitiskan först blev dechiffrerad 1915 av den tjeckiske forskaren, semitiskprofessorn, Bedřich Hrozný som visade att det var frågan om ett indoeuropeiskt språk. Hrozný gjorde sin bedrift mitt under pågående världskrig, han tjänstegjorde som officer i den österrikiska armén, men den befälhavande chefen befriade honom från de militära plikter som var förelagda så att han kunde syssla med sitt fredliga yrke, hvilket senare har gjort honom världsberömd. Härigenom öppnades Pandoras ask för läsandet av det förhållandevis stora material som hettiterna efterlämnade. Redan med grund i skrala material som hittats i El Amarna 1906 så föreslog den norska forskaren J. A. Knudtzon att det rörde sig om ett indoeuropeiskt språk, forskarvärlden trodde ehuru ej på honom, men Boğazköys bevis var i antågande och hans tes höll i sig.
Under den senare delen av 1800-talet så hade man hittat flertalet inskriptioner med den ditentills okända hieroglyfluviska skriften både i norra Syrien såsom i Anatolien och det var Sayce som 1880 först påstodd att inskriptionerna tillhörde ett glömt rike i Anatolien, bland annat så skulle farao Thotmes III ha betalat skatt till hettiterna under 1400-talet f.kr. Det har dock visat sig att det var redan 1821 som hettitisk lingvistik togo sin början genom Saint-Martins studie i Journal de Savans. 1886 så kom även Wright ut med boken The Empire of the Hittites, man trodde bland annat felaktigt att ordet Üt3w stod för hettiter, men det är egentligen ett verb. Det var ehuruväl farao Amenophis IV:s arkiv i hans nybyggda, och sedan nedlagda, huvudstad vid Amarna som återupptäcktes 1891 som bevisade Sayces tes kring att ett mäktigt rike funnits i Anatolien. Man hittade bland annat diplomatbrev från Šuppiluliumaš som gratulerade kring trontillträdet till Amenophis, breven kunde läsas då de avhandlades på diplomatins språk, akkadiska. Tvenne brev väckte ehuru extra intresse då de varo skrivna med kilskrift och därmed kunde läsas skriftligt men icke språkligt tolkas. Dessa brev var förövrigt ställda till ett okänt land kallat Arzawa och bildade sedemera grund för Knudtzons tes. 1893 så hittade en fransk arkeolog fragment av lertavlor på detta arzawaspråk i Boğazköy - 1906 hittades således cirka 10 000 till och nycklen öppnades. Språket döptes senare om till hettitiska, en term som olyckligtvis hållit i sig. Forskare intresserade sig direkt för hettiterna, och anatolierna, då en helt ny civilisation uppbringats, en bronsålderscivilisation tillika en stormakt som bevarats både arkeologiskt som i skrift, dessutom i en skrift på ett utdött, antagligen, invandrat språk som är tillhörigt den indoeuropeiska språkfamiljen. Det var ehuru ej endast forskare som fann hettiterna intressanta, utan som nämndes tidigare, när den turkiska staten under 1920-talet bestämde sig för att alla turkar skulle ha ett efternamn så valde således en del att benämna sig Hitit. Man har även genom fynden tydliggjort att en anatolisk undergrupp till indoeuropeiskan finnes, beståendes utav språken hettitiska, palaiska, luviska, lykiska, lydiska och nu har även kariska inordnats i denna gruppering - språken är som redan nämnts arkaiska och havandes varit, samt äro fortfarande, till stor hjälp för problematiken kring det rekonstruerade protoindoeuropeiska tungomålet.
Man har nu omkring 27 000 lertavlor, allt är inte publicerat ännu och det hittas givetvis nya ibland. Bara ungefär högst 10 % av de hittade inskrifterna innehåller historiska berättelser och det är religionen som var den främsta anledningen till att inrista texter i hållbart material. Det bör dock påpekas att vi utifrån informationen från källorna vetom om att man tyvärr även skrev på trätavlor, bland annat kan det exempelvis stå A.NA GIŠ.K¤UR.(TE)-kan Üandan ‘enligt träinskriptionen’, och den information som fanns på trätavlorna är givetvis borta om den inte överförts till de mer hållbara tavlorna. Det väcker frågan kring om hvilken information som nedskrevs på trät och är det kanske detta som främst förklarar varför det främst är religiösa inskrifter som finns bevarade, samt olika skrifter som är centrala för kungarna, d.v.s. deras berättelser, böner och fördrag. Ord som ej finge ändras. Det är även värt att nämna att man tydligen hade två olika uppsättningar skribenter för göromålen, ty de som skrev på simpelt trä fick normalt sett inte skriva i lera. Sanningen skullo huggos i stein.
