Man skrev i
Etrurien med ett modifierat helleniskt alfabet, som senare fick ligga till
grund för det latinromerska alfabetet, och det finnes idag cirka 13 000
inskrifter med detta skriftspråk. De flesta av dessa är enbart enstaka ord,
namn eller bokstäver; det finns bara ett dussin texter som omfattar fler än 25
ord, förutom den i sammanhanget välkända Zagrebbindan som omfattar omkring
1200-1300 ord. Inskriptioner har man hittat i Etruria, givetvis, i Latium,
Campania, Korsika, Padanien samt i Nordafrika. Enbart Zagrebbindan har en
otrolig och unik historia bakom sig som tyvärr enbart delvis är känd.
Zagrebtexten var från början en linnetext som under den romerska ockupationen
av Egypten slets i strimlor och som sedan användes för att svepa in en
mumifierad kvinna. Den köptes senare i modern tid upp av en resande i Egypten
och man vete ej var den ursprungligen hittades. Den hamnade efter detta på
nationalmuseumet i Zagreb där man identifierade inskriptionerna som etruskiska,
det var tack vare Egyptiens
torra klimat som gjorde att inskriptionerna bevarades, men huru denna religiösa text hamnade i
Egypten fåom vi aldrig veta. Det skall däremot også påtalas att denna ändå
långa text på kanske 1300 ord, består av bara ungefär 500 olika ord, då resten
är upprepningar samt namn. Att det är många upprepningar har sin klara grund
uti att det är en religiös skrift. I sammanhanget bör ehuru även nämnas att
hittandet av en fenicisk-etruskisk quasibilinguell text 1964 har varit till
mycket stor hjälp för forskningen kring språket, historien samt religionen hos
etruskerna. Det är en quasibilinguell text för att det inte, till skillnad från
Rosettastenen, är en direktöversättning, utan en på fri hand översatt text från
etruskiska till feniciska.
Men man har som sagt cirka 13
000 inskriptioner och detta är väldigt mycket om man relaterar detta till andra
icke-latinska mål i Italien såsom umbriska, oskiska eller venetiska och man har
ju till exempel ingenting kvar från korsikanerna eller sardinierna, inte ens
från självaste latinet havom vi särledes mycket kvar ifrån den arkaiska epoken.
Självfallet beror det på var man vill sätta brytpunkten emellan arkaisk samt
nyare tid, men de flesta håller med om att det enbart finnes något mindre än
tio inskriptioner på arkaisk latin. Detta kan ju kanske illustrera hur mycket
längre den etruskiska kulturen hade kommit under denna epok i jämförelse till
sina latinska og italiska naboer, åtminstone när det gäller det som häri
diskuteras, d.v.s. skriftanvändningen.
Av dessa
etruskiska inskriptioner, och man hittar fler hela tiden, så kan man förstå de
allra flesta, men det tragiska är att det är ständiga upprepningar av ord och
det är väldigt sällan som nya ord upphittas. De allra flesta inskriptionerna
består utav egennamn på avlidna, deras ålder samt deras yrke - hur mycket
information skolat man få om det svenska språket genom att titta på gravstenar?
Givetvis inte mycket, men ändock mer än vad man kanske tror. Av de 13 000
inskriptioner blir kontentan enbart en vokabulär bestående av omkring 250
grundord, där ändock alla icke förstås. Flere ganska elementära ord är borta,
exempelvis så vete man ej ordet för ‘make’ emedans ruva ‘son’ är man
ganska osäker på, ‘syster’ känner man inte alls till och man haver för inte så
länge sedan funnit ordet för ‘fader’ apa. ‘Fru’ hette puia,
hvilket man vet genom inskriptioner såsom hon var ‘maka till’ honom (egennamn), men tvärtom står det aldrig och de teorier som innan byggde på att
etruskerna skulle ha varit matrilinjära haver föga trovärdighet bland annat på
grund utav detta faktum. Kvinnorna verkar ehuru erhaft en friare ställning än
bland många andra folk, i religiösa sammanhang stodo även kvinnan nog högt.
Vidare heter ‘moder’ ati og ‘mamma’ ativu - ett annat ord som
måhända anspelar på vad det var för samhälle är purth, i olika former, hvilket betyder ‘diktator’. Ordet hade dock icke samma betydelse då
som nu utan den etruskiska diktatorn hade ungefär samma position som romarnas
senare dito hade. Titlen zilaθ, även
här i olika former, från roten zil-
verkar överensstämma relativt bra med den romerska motsvarigheten praetor.
Religiösa ord har man däremot relativt gott om, detsamma gäller numeralerna ock
olika familjebeteckningar - detta havandes sin orskak i att det främst är
religiösa texter samt gravbefästningar som har hittats.
Alfabetet som etruskerna
skrevo på kom som nämnt från hellenernas, eller närmare bestämt antagligen från
det västhelleniska alfabet som användes i en hellenisk koloni, Cumae, som låg
vid Golfo di Napoli - kanske tidigare än 700 f.kr., cumæborna hade bara något
årtionde före infört alfabetet i Italien. Alfabetet kan också ha kommit till
etruskerna ifrån den första permanenta helleniska kolonin Pithekoûssai. På
etruskiska så är ordet för ‘apa’ árimos, på helleniska är det ehuru i
likhet med namnet på kolonin píthēkos, så Pithekoûssai som även är det äldre
namnet på ön Ischia, kan mycket väl betyda ‘apön’, och inte nog med det, utan
ytterligare ett gammalt ord för ön, det latinska Inarimē kanske haver något med etruskiskans árimos att göra og i sådana fall
så betyder ju även det ‘apön’ - Gibraltar hade således konkurrenter, eller så
kanske man anspelade på den helleniska befolkningen eller någon annan tidigare
befolkning, vem vete. Enligt den härskande synen hos primatologerna så har det
ej funnits apor i denna del av Europa sedan omkring för hundratusen år sedan,
men även detta tvistas det om med åsyftning på gibraltaraporna som antingen är
införda av människan eller en kvarleva från svunnen tid, detta sistnämnda är ej
otroligt.
Från första början
använde etruskerna enbart tecknen som en dekoration på sin keramik och dylikt,
men det dröjde ej särledes länge innan etruskerna förstodo nyttan av denna
mänskliga uppfinning och började nyttja den. Man modifierade alfabetet en
aning, bland annat så togo en bort vissa tecken som icke hade någon fonetisk
hemmahörighet i det etruskiska målet, exempelvis så finnes ej ljuden för b,
d, g eller o i etruskiskan, på samma sätt fick man
komplettera bokstavsraden för de ljud som inte fanns i hellasiskan, och därför
har etruskiskan särsklida s-tecken då de behaver olika ljud. Hellaserna
nyttjade enbart ett tecken, men fenicierna hade även de tre styckna och det
bleve dessa tecken som etruskerna också kommo att använda; detta kan ju bland
annat tyda på att det var fenicierna och inte hellaserna som fick ge sitt
alfabet till etruskerna. Man vete att nära kontakter skedde emellan individer
tillhörande de olika folken, etruskerna bör ju å det minsta fått influenser
från båda hållen, eftersom s-tecknena visar på detta. Hur man skrev texten
förändras över tiden, men i generella drag så kan man säga att först skrev man
från höger till vänster og ibland under arkaisk tid använde man sig av boustrophēdón eller som
oxen plöjer, den första raden kanske går från höger till vänster emedan den
nästföljande skrivs från vänster till höger; men under senare epoker så går man
över till vänster-höger systemet och detta antagligen på grund utav ett
latinskt inflytande. En annan egenhet som man hade i den tidigaste epoken, hvar
att man skrev med scriptio continua, man hade alltså inga mellanrum
emellan orden, men detta övergav man som tur var snart.
Med bakgrund
i de bevarade inskriptionerna, så hava man kommit fram till att etruskiskan
inte är ett indoeuropeiskt tungomål, utan i likhet med baskiskan antagligen ett
språk som talades före indoeuropéernas ankomst till södra respektive sydvästra
Europa. Det är så att säga ett preindoeuropeiskt språk - som kanske hade
överlevt om inte Romarriket genomfört den homogenisering som dem gjorde, i
likhet med flertalet senare statsuppsättningar. Genom studium av språket så
haver man kunnat konstatera att tungomålet har gått igenom åtminstone två
utvecklingsfaser, en gammaletruskisk samt en neoetruskisk, och
denna särskiljning bygger främst på en fonologisk förändring som kan skönjas i
det skrivna materialet före språkets utdöende. En har även sett att
olika varianter av språket havo existerat - konstigt vore eljest, men det är ju
bra att detta även kunnat skönjas i det skrivna språket. Hade man haft ett
standardiserat skriftspråk, så hade vi aldrig fått reda på det reella faktumet
att det fanns geografiska varianter. Exempel på en ändring från äldre till
nyare etruskiska kan vara genitivändelsen som i arkaiska former är -a
och i neoitiska -al, man tappade även vokaler, turuce blev turce,
og diftonger monoftongerades, zuslevai bleve zusleve. Man
behandlade låneord på specifika vis, speciellt när de innehöll ljud som ej
fanns i etruskiskan, men en intressant sak är att man observerat att de
hellasiska låneorden, både när det gäller bland annat tekniska termer samt namn
på gudar og hjältar, kommer från den doriska språkfloran, hvilket antagligen
omöjliggör Pithekoûssai och Cumae som lånebas, utan man kanske erhållit
influenserna från Korint med dess dotterstad Syracusae på Sicilien, som vart
doriska.
Vissa ord har
också lyckats taga sig in i efterföljarnas tungomål och det kanske mest använda
etruskiska ordet idag är person som vi fått via latinets persona,
hvilket i sin tur fått det från etruskernas Phersu, skrivs vanligen Φersu; det hade ehuru ej samma betydelse som idag,
det är först genom Cicero som ordet har fått sin nuvarande betydelse. Den
förutvarande betydelsen var ungefär en ‘rollfigur i en pjäs’, men före det fick
denna mera allmänna betydelse så hade det en annan. I det etruskiska samhället
så var det en specifik figur i en atletisk tävling som hade en speciell mask
samt klädsel och dennes beteckning var Phersu, det är alltså väl att anmärka
att den vanligt hörda folketymologiska förståelsen att ordet skulle komma från
latinets ‘per sona’, är helt felaktig.
Förutom baskiskan
så har många andra språk komparerats eller givits som förslag som möjliga
brödraspråk till etruskiskan, par example hebräiska förståss hvilket ju alla
språk ansågs komma ifrån, men även, arabiska, etiopiska, turkiska, hettitiska,
kariska, albanska, keltiska, germanska, latin, helleniska, thrakiska, sanskrit,
armeniska, kaukasiska språk, finsk-ugriska, egyptiska, dravidiska, aztekiska
samt även kinesiska, då antagningsvis mandarin. De flesta som vill koppla språket
till något annat, vill gärna se att det kom från Anatolien, så som historien
förtäljer, emedan andra menar att man fått fram en skaplig mängd etymologiska
överensstämmelser emellan östkaukasiska samt etruskiska. Om så vore fallet, så
kan det dels tyda på att det språkspektra som östkaukasiskan utgör, varit
mycket vidare spritt i fordom tid och kanske utgjorde talarna utav de folk som
fordomdags bodde i Sydeuropa, eller så kan det tyda på att etruskerna faktiskt
kom från Anatolien. Dels så ligger ju Anatolien relativt nära Kaukasus och dels
så vetom vi att exempelvis hurrouratiskan är ett östkaukasiskt språk, somliga
menar även att hattiskan är ett sådant.
~
Se mer om detta i boken Europas tungomål eller Eurasiens språkfamiljer.
