Sakrofon

mannen skall bejaka, behaga, samt betjäna

kvinnan bör få allt hon vill, vi bör ge henne allt hon vill

det är så naturligt det kan bli

kvinnans njutning är sakrofan

~

= Tu est Divina I

Etruskernas ursprung

Det andra etruskiska problemet höre tätt ihop med det första, angående språkets tillhörighet till någonting contra isolationismen, då nycklen till etruskernas ursprung kan lösas med hjälp av språket och viceversa. Man trodde ett tag att man skulle kunna lösa ursprungsfrågan med hjälp av blodgruppsundersökningar i Toscana, men tyvärr så gav denna undersökning ej heller något entydigt svar.

Vissa hellener menade att etruskerna var hellener som hade koloniserat Italien under en tidig epok - detta tedde sig självklart utifrån den helleniska inställningen att det enbart var hellener som hade en förhistoria. De menade således även att romarna egentligen kom från Hellas - de var alltså inte barbarer, en menade till og med att romarna var hellener och att etruskerna var autoktona samt därmed barbarer. Men den (ö)kände helleniske historikern Herodotos haver en mer komplicerad syn och menade att etruskerna skulle ha utvandrat från Lydien i västra Anatolien under det första årtusendet f.kr. och detta skulle då kanske betyda att de möjligen ändock var indoeuropeiska, fast av anatolisk härkomst. Det öppnar för övrigt även upp kopplingen till hattiska ock kaukasiska språk som ovan binämndes. Det var ej enbart Herodotos som föreskrev en sådan historia i antiken utan det var allmänt förekommande, men det var Herodotos som gav den mest detaljerade beskrivningen av deras historia såsom de sågo den - en förfärlig liknelse som man kunde göra utifrån hellenernas synvinkel var att både etruskerna och lydierna gillade att leva luxuöst och detta var en hemsk barbarisk synd enligt de puritanska hellenerna. Han påpekade att under det lydiska styret som leddes av Atys, så bleve det en fruktansvärd hård svält i hela Lydien; han berättar vidare att lydierna försökte komma på olika lösningar kring hungerproblemet och en av lösningarna var att de skulle sysselsätta sig med någonting som skulle få befolkningen att glömma av sin hunger. De kom på att om de spenderade sin tid med olika sporter och spel så skulle denna efterlängtade glömska eller förträgning ske; de spelade hela ena dagen utan att äta och nästkommande dag så åt de utan att spela över huvudtaget - och så här höllo de på i aderton avil ~ etruskiska för ‘år’ som finns belagt över 100 gånger; avil skall det vara när det är en pågående händelse till exempel ‘han levde i sextio avil’ emedan det vid en precis händelse såsom vid ‘han dog när han var sextio avils’ tilläggs ett ‘s’. Hursom, problemen blevo bara värre och konungen beslutade då att dela in lydierna i tvenne grupper samt dra lott om hvilken grupp som skulle få stanna samt hvilka som skola emigrera. Han beslöt att han skulu vara kvar hos de som skolat stanna og hans son, som kallades Tyrrhenus, skulle vara ledare för de som hvar tvungna att bege sig därifrån. De utvalda begovo sig till Smyrna och byggde båtar samt reste iväg og efter många resruter så stannade de vid Umbria i Italien där de bosatte sig och byggde städer samt bytte namn från lydier till tyrrhenier efter ledaren - så är det berättat.

Kruxet är dock att varken det lydiska språket eller de arkeologiska lämningar som finns kvar i Lydien eller i Etrurien har några övertygande släktskapssamband och hela historien verkar vara ett helleniskt påfund - förutom en smärre sak som vi snart återkommom till. Likheterna emellan lydiska, eller lykiska och andra kända mindreasiatiska språk för den delen, och etruskiska i rötter och suffix äro ej fler, utan faktiskt färre i numerärt antal än emellan etruskiska, helleniska samt latin och man kan antagligen hänfalla åt slumpen som förklarelse, eller någon annan icke-släktskapsförklarelse, även om vissa förankrar sina kopplingar på dessa påstådda likheter.

Även om de flesta av de antika författarna höllo med om denna otroliga samt fabliska historia så fanns det vissa som inte gjorde det. Dionysios från Halikarnassos, som var en hellenisk historiker som mestadels var bosatt i Rom vid åren före Europas nuvarande tideräknings början, ansåg att etruskerna var ett folk hemmahörandes, samt ursprungligen, från Italien. Det var han som bland annat menade att etruskerna var autoktona og därmed barbarer, emedan romarna var hellener och därmed civiliserade. En företeelse som ehuru talar för Herodotos annars otrovärdiga historia om etruskernas anatoliska härkomst är faktumet att på den numera helleniska ön Lemnos / Λήμνος / Limnos som ligger nordväst om Lesbos ungefär halvvägs emellan den turkiska kusten och Athosudden, där bland annat munkrepubliken Hagion Oros, även kallat Mont Athos, ligger, så hittade man jēran 1885 i Kaminia en arkaisk stele med icke-helleniska inskriptioner på som har klara likheter med arkaisk etruskiska från 600-talet f.kr., något litet tyder även på nordetruskiska - detta har givetvis debatterats i åtskilliga volymer av forskarna och vissa nutida forskare anser att detta just är lösningen. Det är inte exakt samma språk, men det är ändock intressant att den lemnosiska skriften saknar b, d samt g i likhet med etruskiskan och man skriver till exempel aviś sialchviś om en person som är ‘av fyrtio år’, hvilket har klara likheter med etruskiskans avils machs śealchls som betyder ‘fem-och-fyrtio år gammal’. Hela uttryck, ord og ordrötter kunno jämföras genom de magra bevarelserna av lemnosiskan, men även klara likheter i ordböjningsändelser, exempelvis lemnosiskans -z, -eiz, -zi, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial et cetera mot etruskiskans -s, -eis, -si, -ai, -aiθ, -ale, -as-ial. Men återigen, detta betyder ingalunda att de äro samma språk eller ens varianter av samma språk, ty flera av orden eller formerna i språken har ingen knytning till varandra. Materialet äro dogh mygedt torftigt för lemnosiskan, där endast stelen plus några inskriptionsfragment åtfinnes, och relativt torftigt för etruskiskan, hvilket ej är en bra utgångspunkt - men ändock är likheterna förbluffande och det enda mer viktförsedda argumentet för ett östligt Urheimat för etruskerna. Eller så äro det bara några sjömän som tagit sig en bit iväg, detta är i de flestas ögon mer troligt, särledes med etruskernas vidtspridda handelskontakter runtomkring Medelhavet.

De flesta anser ändock att etruskerna varo en icke-indoeuropeisk autokton etnicitet med grofast hemmahörighet på den italiska halvön, som ehuru hade ekonomiska kontakter med östra Medelhavet - men man haver ändock svårigheter med att förklara likheterna emellan etruskiskan og lemnosiskan. Det mest logiska synes vara att någon gång i den tidigetruskiska tiden så foro etrusker från den italiska halvön till ön, i kanske handelsaffärer, och antagligen så stannade åtminstone några där och kanske fick språket lov att utvecklas fritt under en eller några generationer före nedskrivning - angående etruskerna så rörde det sig alltså icke om rörelser från öst till väst utan för några av dem blev det istället en resa från väst till öst. Liknande har skett genom hela historien i alla världsdelars väderstreck.

Hursomhelst, med bland annat grund utav dessa inskriptioner hava en teori vuxit sig starkare om en preindoeuropeisk befolkning med samma kultur og tungomål över hela medelhavsområdet, eller åtminstone östra samt centrala delen som skulle ha utgjort grunden för likheterna i etruskisk-lemnosiskan; en teori är just att etruskiskan och lemnosiskan härrör från ett gemensamt protospråk och denna teori menar även att etruskerna är resultatet av en invandring från öst. En av anledningarna till att många tror att etruskiskan är ett icke-indoeuropeiskt tungomål är att det antagligen fanns andra icke-indoeuropeiska mål i området och då speciellt i västra Alperna och på Sardinien, även en hel del ord i latinet och senare i de romanska målen haver man ej kunnat analysera och man tror att de kunno hava sitt ursprung i ett substratspråk i området - men det är bara etruskiskan som vi havom explicita bevis för att det verkligen fanns och som ävenledes ej trovärdigt kunnat knytas till det indoeuropeiska språkspektrat, förutom även rätiskan norrut. Under 1700-talet växte en ny teori fram som gick ut på att etruskerna hade invandrat norrifrån, men denna teori fick inget genomslag, men även kopplingarna till räterna är nordliga. Vissa menar att etruskerna / etruskiskan, som ett preindoeuropeiskt folk / språk, är kopplade till de så kallade pelasgierna som enligt vissa skall ha bebott hela östra medelhavsområdet och som kommer nämnas smått mer under avsnittet för Hellas. Bland annat meno man att vissa toponymiska företeelser visar detta. Man har nämnt likheterna emellan staden Gyrton i Thessalien, Gortyna på Kreta, Gortynia i Makedonien, Gortys i Arkadien, Kyrton i Boetien, Croton i södra Italien, och i Etrurien åtfinns Cortona, men man måste även taga i beaktande att vissa hellenska författare, t.ex. Herodotos, anför att pelasgier bebott inte bara Hellas med Lemnos, utan även områden i Italien, men flertalet utav de antika författarna som nämner pelasgiernas vistelse i Italien berättar också åtskilligt om tyrrhenierna och många menar även att pelasgierna bodde i ett område nära etruskerna. Att etruskerna skulle vara ett från öster invandrat folk haver man även menat kunnat skönjas angående ett av de så kallade ‘sjöfolken’ som bland annat omnämns i egyptiska skrifter där man nämner ett folk vid namn Trš.w. Detta namn som återfinnes i egyptisk hieroglyfskrift visar klart att det är av icke-egyptisk härkomst, i hieroglyferna står exakt Twrwš’.w med varianterna Twrjš’w samt Twjrš.w, og stavningen förtäljer att det är en syllabisk sådan applicerad på utländska ord där halvvokalerna w, j och ’ kanske visar på ett vokalljud, men likheterna samt jämförbarheten med Tyrs-enoi är ändock icke så slående, speciellt med den mängd analogiska former som förekommer i antika medelhavsnamn. Och även om man kunde slå fast att folken är desamma, så visar det icke om de var ett östan- eller västanfolk - även om vissa östförespråkare anser det. Det enda man får reda på genom de egyptiska nedskrivningarna är att de kom från sjöss – av medelhavsfolken vare det ej enbart etruskerna som behärskade seglarkonsten.

De saker som vi genom denna korta genomgång kan seom, äro att antingen så äro etruskerna samt lemnosierna ihopkopplade igenom en preindoeuropeisk pelasgisk befolkning, d.v.s. en prototeori, eller så vardo etruskerna autoktona till Italien, men med posibla kontakter med lemnosierna utur hvilka vissa liknelser i språk har kunnat utvecklas och det är denna teori som de flesta lutar åt samt som har mest på fötterna - den lydiska teorin är det inte allt för många som tror på även om den existerar i olika varianter, bland annat så menar några att etruskiska är ett protoanatoliskt språk. Den nordliga teorin haver ej erhuldit något genomslag som innan anmärktes, men även den kan få ett återupplivande då man numera ganska säkert kan säga att rätiska på något sätt hör ihop med etruskiskan, men å andra sidan så kan ju även detta vara ett påvisande om att det fordomdags funnits flera besläktade språk i området före indoeuropéerna anlände. En nyligen presenterad tes går ut på att lemnosiskan är ett altaiskt språk, men hur man kan komma fram till detta står antagligen skrivet i sjöstjärnorna.

Tyvärr så hava de skrifter där etruskerna själva berättar om sitt ursprung kommit bort genom historien. Det är väl känt att etrusker skrev både historiska såväl som religiösa verk på både etruskiska samt latin, men dessa är alla borta, men vi havom kännedom om dem genom att senare latinska författare refererar till dem. Ett annat känt historiskt bortfall, som redan nämnts i förbigående, är det verk om 20 volymer om etruskernas historia som kejsare Claudius skrev på helleniska och till faktahjälp kunde han mycket väl ha sin första fru, Urganilla, som kom från en fin etruskisk familj. Om något av de ovanstående verken hade bevarats för framtiden, så hade detta nu ‘mystiska’ folk kanske inte varit så mystiskt - men det är ändock icke lika mystiskt som flertalet andra folk/språk, väl att benämna i all mysteri.

~

Utdrag från boken Europas tungomål.

Honoré II, premiér prince de Monaco

~