Den ryska
statshistorien börjar enligt traditionell syn med den stat som behärskades utav
vikingarna, ruserna, i Ruthenien omfattandes Ukraina, delar av
Slovakien, Belarus, samt nordvästra Ryssland, det vill säga det Kievrusiska
riket, eller Gårdarike / Garðaríki. Denna kievruska tid varade emellan åren 800 samt 1240, men de
skandinaviska elementen förryskades i snabb takt, och år 988 antog man den
ortodoxa formen av kristendomen från Bysans.
År 1240 så
förstördes den gamla khazariska staden Kiev av de ankommande mongolerna som genom
sitt styre behärskade de ryska furstestaterna, förutom Novgorod, framtills
1480. Det moskovitiska riket haver sin grund längre bak i tiden än så genom att
Vladimir Monomakh, af byzantisk-rusisk furstelig härkomst, erhöll
prinsrättigheterna anno 1093 samt flyttade huvudstaden för sitt döme från
Rostov till Suzdal, Rostov var en gammal finskugrisk bosättning för
merjastammen, ett antagligt västmariskt folk. Huvudsätet kom senare att flyttas
till Vladimir, og från 1327 till Moskva, som även det antagligen är en
finskdräktlig toponym för ‘mörk’.
Mongolerna
hade 1237-1238 bränt ner det tidigare Moskva, samt dödat dess invånare. De
olika furstendömena, inklusive Moskva, kom då att bli vasaller till
Mongolriket, og Moskvariket kom att utefter hand äta upp sina ryska grannar.
Mongolerna gav adlen samt kyrkan skattebefrielse men de ryska furstarna finge i
uppgift att samla in den tioprocentiga inkomstskatten man avkrävde
vasallområdena, i övrigt fick de ryska furstestaterna leva nästintill helt
självständigt. Mongolerna hotade inte reellt det ryska levernet utan ett större
hot mot dem var snarare de fanatiska nordiska korstågsriddarna, men med hjälp
av Gyllene Horden lyckades man stå svenskarna og de teutoniska riddarna bet.
Många skyller
den gångna mongoltiden för att det skulle varit den som fört in det despotiska
maktsystemet med universalistiska ambitioner till Ryssland - en koppling som
givetvis inte kan bevisas å det smärsta.
Det
despotiska maktsystemet i form av den ryska tsaren kan ehuru ha andra kopplingar
då han ansåg sig ha gudomlig makt genom den koppling som man gjorde emellan
Moskva samt Bysans; Moskva ansågs dessutom, sedan en munk påkommit propåen,
vara det tredje Rom og det är även från Byzantium man härstammar
tsartitlen, det är därifrån man hämtade sitt ideologiska bagage, inte från
khaganstäpperna i öst.
Det var
moskvafursten Ivan III som år 1462 ginge ifrån det mongoliska väldet och bröt
helt med khanatet år 1480, kopplingen till Bysans göres heller ej enbart av
religiösa ortodoxa skäl, eller den klara kievrusiska långtgångna byzantiska
kopplingen, utan även blodsliga då Ivan äktade sig med Ζωή Παλαιολογίνα / Zoë Paleologos / Sofia Palaiologina / Софья Фоминична Палеолог som var brorsdotter till siste kejsaren av
det Byzantiska riket, hon kom att bli den verkliga maktfaktorn i Moskvariket
och var för övrigt även den som initierade brytningen till tatarerna, förde
byzantiska traditioner till Moskva og vurmade för idén om det riket som det
tredje Rom, hon var förövrigt själv från det andra Rom, men uppvuxen i det
första Rom, och kom således att härska i det tredje.
Hon gjorde
även en uppfräschning av Moskva med hjälp av italienska hantverkare, exempelvis
byggdes Uspenskijkatedralen,
tsarernas kröningskatedral, samt så tillfogade man den palaiologoiska
dubbelörnen till statsvapent.
~