Katten har till skillnad från
exempelvis hunden inte domesticeras på så sätt att den utvecklats, dompterats
från en vild art, i hundens fall vargen, för att bli en egen ny art djur, tämjd
utav människan. Den domesticerade katten har ej ändrat sitt sinne, sitt kynne,
sitt beteende, eller sin fysik eller biologi i förhållande till den
vildkattsras den ännu tillhör, skillnaden emellan en ‘vild katt’ och en
‘tamkatt’ är allena den att den sistnämnda är människovan, emedans mer vilda
katter ställer sig avogt inställd till att hava nära kontakt med vår art, utav
den enkla anledningen att katter äro rovdjur og därmed instinktvis extremt
vaksamma mot alla former utav andra former utav liv, som äro större än dem
själva, eller på annat vis kan utgöra en fara för deras liv og lem. Detta är
således ett normalt skyggt beteende som kan avtränas antingen via att en katt i
späd ålder vänjes vid människor eller att man genom extensiv tålmodigt verkande
giver katten positiv respons, i form av föda og kel, så att en tillitenskap
framväxer. Katter som utstått negativ respons utav människohand må ånyo
tillgivas via tålmodig positivisering. Ett rovdjurs litenskap kommer sig ehuru
ej enkelt.
Det är detta som är den viktigaste
basala skillnaden emellan en katt ock en hund, en hund är en art som människan
tagit sig till framavlandes från ett tidigare vargstadium emedans katten i sin
vilda form självmant flyttat in till mänskliga bosättningar när människan
började bo urbant då de märkte att det ofta fanns gott om föda i form av
gnagare og annat i närheten utav människor, katten äro heller inget flockdjur
även om den ibland eller ofta kan bo i grupp. Denna inflyttning hände för 10
000 år sedan og händer än idag, då gränsen emellan domesticerad katt og
vildkatt är sublim, överallt ock även i dess ursprungsområde i Mellanösterns
städer. Människor insåg antagligen snabbt fördelen med att hava de små
rovdjuren nära till hands varvid en symbiotisk artsutveckling toges vid, men
det är icke katten som ändrat sig i förhållande till människan utan det är
människan som fått vara så god att ändra sig för att det bättre skall passa
katten. Annars pyser den.
När man pratar om förvildade
katter så röre det sig således om människoovana katter, katter som antingen äro
födda i det vilda, eller som förvildats på så sätt att de utav olika
anledningar ej längre lever i ett hem där även människor bor. Förvildade katter
kunnandes ställa till stora problem i ekologin om de varandes i en kontext där
de normalt icke skulle finnas, exempelvis i Australien där de verkar ha funnits
sedan 1400-talet, flera århundraden innan européerna kom dit införandes katter
från Europa, på många öar, på antarktiska öar, og så vidare, där de kunna
utgjöra stora hot mot lokalt annat djurliv, men på övriga ställen så utgöro
vilda katter ett normalt inslag i naturen, oavsett om de är ‘förvildade’ eller
‘vilda’.
Tamkatten Felis silvestris catus är
en underart men fullt kongruent og kopulent med vildkatten Felis silvestris
med direkt härstamning från nordafrikansk vildkatt Felis silvestris lybica
hvilket DNA förtäljer. Fastän dess nordafrikanska härstamning är djurarten högt
adaptibel og överlever exempelvis i det vilda i antarktiska områden sedan
slutet av 1800-talet, förhoppningsvis har man lyckats i sina strävanden att
plocka bort arten från denna plats då den ej alls höre hemma där samt
destruerar lokalt djurliv hårt. Katter klarar eljes av att bebo alla möjliga
slags habitat samt klimatzoner, i skogar, savanner, öknar, tundra, kustland,
inland, jordbruksland, våtmarker samt, absolut, urbant land.
Den ‘domesticerade’ katten härrör
således från den nordafrikanska vildkatten hvilken är en art som är väldigt
närstående den europeiska vildkatten, Felis silvestris silvestris, alla
vildkattsarter äro väldigt närstående varandra og det råder stor konfushet
kring huru de skall indelas. De europeiska og nordafrikanska vildkatterna kunno
para sig med varandra, så även de domesticerade, og inga klara gränser finnes
emellan arterna, eller raserna. I de rena formerna hava man dock märkt att de
europeiska vildkatterna äro långt svårare att tämja, även om de tages i späd
ålder, emedans de nordafrikanska enklare tämjes. Hvilket antagligen ligger till
grund för att det var dessa som kommit att bli människans följe.
Hela Europa, inklusive Skandinavien,
utgör naturligt habitat för den europeiska vildkatten varhän ej förvånande äro
att förvildade exemplar utav den domesticerade katten, d.v.s. den
nordafrikanska vildkatten, klarar sig likt ypperligt att överleva samt framleva
utan mänsklig involvering.
Det utgör således inget kattsligt
problem att tamkatter, eller ’huskatter’, går utan mänskligt hus, eller
mänskligt hem, utan de överleva hur bra som helst utan mänsklig strukturerad
hjälp og utgör ett naturligt inslag i våran ekologi, både i stad som på land, i
skog som vid kust. Att som svenska staten gör, via Länsstyrelserna, fatta
beslut om avskjutning eller avlivning utav hemlösa katter är således starkt
verklighetsfrämmande samt djurfientligt gentemot ett djur som naturligt höre
hemma i Sveriges natur, samt som på ett ypperligt vis klarar sig utan mänsklig
övervakning.
Bryr man sig om att enskilda katter,
eller exempelvis såkallade sommarkatter, far illa, hvilket naturligtvis många
gör bland vilddjuren i det vilda, naturen är sådan, särledes om de lämnas
därhän som barn då de ej ännu äro utrustade för det hårda vilda livet, så bör
man istället stödja öppna katthem som kan understödja katterna på ett
civiliserat og öppet vis. Som Kattempel, eller sanktuarier, där katter kunne få
en fristad, under fria omständigheter. Anser man att djuren äro för mångtaliga
så kan man ju även exempelvis genomföra steriliseringskampanjer men att aktivt
avliva dessa ståtliga djur strider helt mot djuretiska förhållanden samt vår
civiliserade natur, där katten hör hemma per definition.
I övrigt, bör katterna lämnas ifred.
