Etruskiskan

 

Man skrev i Etrurien med ett modifierat helleniskt alfabet, som senare fick ligga till grund för det latinromerska alfabetet, och det finnes idag cirka 13 000 inskrifter med detta skriftspråk. De flesta av dessa är enbart enstaka ord, namn eller bokstäver; det finns bara ett dussin texter som omfattar fler än 25 ord, förutom den i sammanhanget välkända Zagrebbindan som omfattar omkring 1200-1300 ord. Inskriptioner har man hittat i Etruria, givetvis, i Latium, Campania, Korsika, Padanien samt i Nordafrika. Enbart Zagrebbindan har en otrolig och unik historia bakom sig som tyvärr enbart delvis är känd. Zagrebtexten var från början en linnetext som under den romerska ockupationen av Egypten slets i strimlor och som sedan användes för att svepa in en mumifierad kvinna. Den köptes senare i modern tid upp av en resande i Egypten och man vete ej var den ursprungligen hittades. Den hamnade efter detta på nationalmuseumet i Zagreb där man identifierade inskriptionerna som etruskiska, det var tack vare Egyptiens torra klimat som gjorde att inskriptionerna bevarades, men huru denna religiösa text hamnade i Egypten fåom vi aldrig veta. Det skall däremot også påtalas att denna ändå långa text på kanske 1300 ord, består av bara ungefär 500 olika ord, då resten är upprepningar samt namn. Att det är många upprepningar har sin klara grund uti att det är en religiös skrift. I sammanhanget bör ehuru även nämnas att hittandet av en fenicisk-etruskisk quasibilinguell text 1964 har varit till mycket stor hjälp för forskningen kring språket, historien samt religionen hos etruskerna. Det är en quasibilinguell text för att det inte, till skillnad från Rosettastenen, är en direktöversättning, utan en på fri hand översatt text från etruskiska till feniciska.

Men man har som sagt cirka 13 000 inskriptioner och detta är väldigt mycket om man relaterar detta till andra icke-latinska mål i Italien såsom umbriska, oskiska eller venetiska och man har ju till exempel ingenting kvar från korsikanerna eller sardinierna, inte ens från självaste latinet havom vi särledes mycket kvar ifrån den arkaiska epoken. Självfallet beror det på var man vill sätta brytpunkten emellan arkaisk samt nyare tid, men de flesta håller med om att det enbart finnes något mindre än tio inskriptioner på arkaisk latin. Detta kan ju kanske illustrera hur mycket längre den etruskiska kulturen hade kommit under denna epok i jämförelse till sina latinska og italiska naboer, åtminstone när det gäller det som häri diskuteras, d.v.s. skriftanvändningen.

Av dessa etruskiska inskriptioner, och man hittar fler hela tiden, så kan man förstå de allra flesta, men det tragiska är att det är ständiga upprepningar av ord och det är väldigt sällan som nya ord upphittas. De allra flesta inskriptionerna består utav egennamn på avlidna, deras ålder samt deras yrke - hur mycket information skolat man få om det svenska språket genom att titta på gravstenar? Givetvis inte mycket, men ändock mer än vad man kanske tror. Av de 13 000 inskriptioner blir kontentan enbart en vokabulär bestående av omkring 250 grundord, där ändock alla icke förstås. Flere ganska elementära ord är borta, exempelvis så vete man ej ordet för ‘make’ emedans ruva ‘son’ är man ganska osäker på, ‘syster’ känner man inte alls till och man haver för inte så länge sedan funnit ordet för ‘fader’ apa. ‘Fru’ hette puia, hvilket man vet genom inskriptioner såsom hon var ‘maka till’ honom (egennamn), men tvärtom står det aldrig och de teorier som innan byggde på att etruskerna skulle ha varit matrilinjära haver föga trovärdighet bland annat på grund utav detta faktum. Kvinnorna verkar ehuru erhaft en friare ställning än bland många andra folk, i religiösa sammanhang stodo även kvinnan nog högt. Vidare heter ‘moder’ ati og ‘mamma’ ativu - ett annat ord som måhända anspelar på vad det var för samhälle är purth, i olika former, hvilket betyder ‘diktator’. Ordet hade dock icke samma betydelse då som nu utan den etruskiska diktatorn hade ungefär samma position som romarnas senare dito hade. Titlen zilaθ, även här i olika former, från roten zil- verkar överensstämma relativt bra med den romerska motsvarigheten praetor. Religiösa ord har man däremot relativt gott om, detsamma gäller numeralerna ock olika familjebeteckningar - detta havandes sin orskak i att det främst är religiösa texter samt gravbefästningar som har hittats.

Alfabetet som etruskerna skrevo på kom som nämnt från hellenernas, eller närmare bestämt antagligen från det västhelleniska alfabet som användes i en hellenisk koloni, Cumae, som låg vid Golfo di Napoli - kanske tidigare än 700 f.kr., cumæborna hade bara något årtionde före infört alfabetet i Italien. Alfabetet kan också ha kommit till etruskerna ifrån den första permanenta helleniska kolonin Pithekoûssai. På etruskiska så är ordet för ‘apa’ árimos, på helleniska är det ehuru i likhet med namnet på kolonin píthēkos, så Pithekoûssai som även är det äldre namnet på ön Ischia, kan mycket väl betyda ‘apön’, och inte nog med det, utan ytterligare ett gammalt ord för ön, det latinska Inarimē kanske haver något med etruskiskans árimos att göra og i sådana fall så betyder ju även det ‘apön’ - Gibraltar hade således konkurrenter, eller så kanske man anspelade på den helleniska befolkningen eller någon annan tidigare befolkning, vem vete. Enligt den härskande synen hos primatologerna så har det ej funnits apor i denna del av Europa sedan omkring för hundratusen år sedan, men även detta tvistas det om med åsyftning på gibraltaraporna som antingen är införda av människan eller en kvarleva från svunnen tid, detta sistnämnda är ej otroligt.

Från första början använde etruskerna enbart tecknen som en dekoration på sin keramik och dylikt, men det dröjde ej särledes länge innan etruskerna förstodo nyttan av denna mänskliga uppfinning och började nyttja den. Man modifierade alfabetet en aning, bland annat så togo en bort vissa tecken som icke hade någon fonetisk hemmahörighet i det etruskiska målet, exempelvis så finnes ej ljuden för b, d, g eller o i etruskiskan, på samma sätt fick man komplettera bokstavsraden för de ljud som inte fanns i hellasiskan, och därför har etruskiskan särsklida s-tecken då de behaver olika ljud. Hellaserna nyttjade enbart ett tecken, men fenicierna hade även de tre styckna och det bleve dessa tecken som etruskerna också kommo att använda; detta kan ju bland annat tyda på att det var fenicierna och inte hellaserna som fick ge sitt alfabet till etruskerna. Man vete att nära kontakter skedde emellan individer tillhörande de olika folken, etruskerna bör ju å det minsta fått influenser från båda hållen, eftersom s-tecknena visar på detta. Hur man skrev texten förändras över tiden, men i generella drag så kan man säga att först skrev man från höger till vänster og ibland under arkaisk tid använde man sig av boustrophēdón eller som oxen plöjer, den första raden kanske går från höger till vänster emedan den nästföljande skrivs från vänster till höger; men under senare epoker så går man över till vänster-höger systemet och detta antagligen på grund utav ett latinskt inflytande. En annan egenhet som man hade i den tidigaste epoken, hvar att man skrev med scriptio continua, man hade alltså inga mellanrum emellan orden, men detta övergav man som tur var snart.

Med bakgrund i de bevarade inskriptionerna, så hava man kommit fram till att etruskiskan inte är ett indoeuropeiskt tungomål, utan i likhet med baskiskan antagligen ett språk som talades före indoeuropéernas ankomst till södra respektive sydvästra Europa. Det är så att säga ett preindoeuropeiskt språk - som kanske hade överlevt om inte Romarriket genomfört den homogenisering som dem gjorde, i likhet med flertalet senare statsuppsättningar. Genom studium av språket så haver man kunnat konstatera att tungomålet har gått igenom åtminstone två utvecklingsfaser, en gammaletruskisk samt en neoetruskisk, och denna särskiljning bygger främst på en fonologisk förändring som kan skönjas i det skrivna materialet före språkets utdöende. En har även sett att olika varianter av språket havo existerat - konstigt vore eljest, men det är ju bra att detta även kunnat skönjas i det skrivna språket. Hade man haft ett standardiserat skriftspråk, så hade vi aldrig fått reda på det reella faktumet att det fanns geografiska varianter. Exempel på en ändring från äldre till nyare etruskiska kan vara genitivändelsen som i arkaiska former är -a och i neoitiska -al, man tappade även vokaler, turuce blev turce, og diftonger monoftongerades, zuslevai bleve zusleve. Man behandlade låneord på specifika vis, speciellt när de innehöll ljud som ej fanns i etruskiskan, men en intressant sak är att man observerat att de hellasiska låneorden, både när det gäller bland annat tekniska termer samt namn på gudar og hjältar, kommer från den doriska språkfloran, hvilket antagligen omöjliggör Pithekoûssai och Cumae som lånebas, utan man kanske erhållit influenserna från Korint med dess dotterstad Syracusae på Sicilien, som vart doriska.

Vissa ord har också lyckats taga sig in i efterföljarnas tungomål och det kanske mest använda etruskiska ordet idag är person som vi fått via latinets persona, hvilket i sin tur fått det från etruskernas Phersu, skrivs vanligen Φersu; det hade ehuru ej samma betydelse som idag, det är först genom Cicero som ordet har fått sin nuvarande betydelse. Den förutvarande betydelsen var ungefär en ‘rollfigur i en pjäs’, men före det fick denna mera allmänna betydelse så hade det en annan. I det etruskiska samhället så var det en specifik figur i en atletisk tävling som hade en speciell mask samt klädsel och dennes beteckning var Phersu, det är alltså väl att anmärka att den vanligt hörda folketymologiska förståelsen att ordet skulle komma från latinets ‘per sona’, är helt felaktig.

Förutom baskiskan så har många andra språk komparerats eller givits som förslag som möjliga brödraspråk till etruskiskan, par example hebräiska förståss hvilket ju alla språk ansågs komma ifrån, men även, arabiska, etiopiska, turkiska, hettitiska, kariska, albanska, keltiska, germanska, latin, helleniska, thrakiska, sanskrit, armeniska, kaukasiska språk, finsk-ugriska, egyptiska, dravidiska, aztekiska samt även kinesiska, då antagningsvis mandarin. De flesta som vill koppla språket till något annat, vill gärna se att det kom från Anatolien, så som historien förtäljer, emedan andra menar att man fått fram en skaplig mängd etymologiska överensstämmelser emellan östkaukasiska samt etruskiska. Om så vore fallet, så kan det dels tyda på att det språkspektra som östkaukasiskan utgör, varit mycket vidare spritt i fordom tid och kanske utgjorde talarna utav de folk som fordomdags bodde i Sydeuropa, eller så kan det tyda på att etruskerna faktiskt kom från Anatolien. Dels så ligger ju Anatolien relativt nära Kaukasus och dels så vetom vi att exempelvis hurrouratiskan är ett östkaukasiskt språk, somliga menar även att hattiskan är ett sådant.

~

Se mer om detta i boken Europas tungomål eller Eurasiens språkfamiljer.